Världen skyndar på medan jag är fast i stillestånd

Världen skyndar på medan jag är fast i stillestånd. Det borde vara tvärtom. Stilleståndet är det värsta, inte bara det att jag inte skriver för det kan jag göra, korta stunder med meningslösa upprepningar och tomma ord, tomma därför att livet är fast i stillestånd och ord får mening först när de kommer ifrån levande liv. Eller kanske från döende liv men det här är varken levande eller döende, det står stilla. Det borde vara tvärtom. Världen måste stanna, tiden måste tas ifrån den, och vi måste uppfinna en ny tid. Det är vad som måste hända för att orden ska få mening. Medan världen skyndar tröttnar jag, blir paralyserad, hamnar i stilleståndet. Det är outhärdligt. Det måste brytas, något måste hända.

Tröttheten är nyckeln. Man måste igenom den. Den måste bli total. Att man tröttnar på sig själv och vill lämna, det är bara första steget. När tröttheten blivit total och man inte längre förmår lämnandet, när allt även lämnandet har förlorat sin glans, det är då den enda lösningen som återstår inte är att lämna världen utan att världen överges, körs över, förstörs, lämnar mark för en ny. För det är världen som tröttar ut en, det är världen som måste överges. Den måste förstöras. Världen måste brinna.