Hur går det med askesen

– Hur går det med askesen? Hur långt har du kommit med den asketiska regimen?
– Jag är inte gjord för det här, oduglig som jag är. Så det går långsamt såklart. Vår lärare skulle inte vara nöjd. Piskan skulle vara framme. Den skulle vina i luften och landa på ryggen med ett Rrapp! och två iskalla ögon skulle borra in i oss. Så skulle vår lärare göra om han inte hade varit död i femhundraförtio år. Eller så önskar vi att han skulle göra. En som vet hur man tar hand om oduglingar som oss.

Vad skulle vår Lärare säga? Det är E:s ständiga fråga nu. I den här slappa och ofokuserade tillvaron, förpestad med njutningsflödet och vår idioti. Vad skulle Thomas a Kempis säga? Rutiner! skulle han säga. Det behövs regler och rutiner här! Genomtänkt organisering och sträng uppföljning. Kroppen och sinnet ska tämjas och riktas. Det finns bara en väg för oduglingar som oss. Den tar tid. Ständiga försök och misslyckanden. Sedan justera och börja om. Vi försöker föreställa oss vår Lärare som ständigt vakande över oss, korrigerande, sträng men också vis. Vi har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Det är annorlunda nu, tack vare vår Lärare. Metodiskt formas den asketiska regimen. Embryon har utvecklats och något som börjar likna en ny vardag har tagit form. Vad är nästa steg? måste vi också fråga oss. Men vår Lärare är metodisk. Han är motvikten till oss ivriga oduglingar som försöker och misslyckas, som rusar fram innan rutiner har präntats in och blivit kroppsliga, vardagliga. Straffen för vårt syndande, piskrappen på ryggen, måste komma när vi misslyckas. Kroppen måste märkas, präglas, så lär den sig och så att den får ett minne. Det är inte behagligt men det är nödvändigt. Det förstår vi nu, det har vi lärt oss att förstå nu.