Ångesten tillåter inte enslingen att vara ensam

”Ångesten tillåter inte enslingen att vara ensam”, skrev Blanchot i ’Från ångest till språk’. Man kan uppfinna nya ord, slå sönder och leka med ord, men språket förblir aldrig fullständigt ens eget. Orden hindrar oss från att vara ensamma. Ångesten slår sönder orden, tömmer dem på mening, tömmer enslingen på mening, och tvingar fram nya ord, ord som fylls med nytt innehåll, förvrängt och flyktigt innehåll. Enslingen måste göra detta hela tiden för orden blir aldrig riktigt egna. Ångestens ”sönderslitna och sönderslitande strävan” gör enslingen mer ensam och hindrar samtidigt enslingen att vara sig själv. Enslingen blir ett monster, menade Blanchot. Ett monster, om det så är en stor insekt som inte kan ta sig ut ur sin kammare som för Gregor Samsa. En monstruös plåga, som ”blandar … samman honom med vad han inte är och förvandlar hans ensamhet till ett uttryck för kommunikation och denna kommunikation till den mening som hans ensamhet antar”.

Orden hindrar enslingen från att försvinna. Ingen utväg. Ingen utväg från ensamheten, ingen utväg från plågan. Ångesten är inte, den är inte hemlösheten som enslingen kastas ut i och aldrig kan göra till sin. Ingen utväg och plågan, äcklet, illamåendet som tvingar till flykt; ångest som läggs till ångesten. Flykten är uttryck för kommunikation, menade Blanchot. Det hindrar enslingen från att vara ensam. Kommunikation är den mening som enslingens ensamhet antar, menade Blanchot.

Vi är ohyra. Monster. Enorma insekter som lever inspärrade. Inspärrade i ångesten, inspärrade utan väggar, utan jord. Vi kan inget göra annat än att bli ohyra, i vår hopplösa flykt. Det är vår mening. Vi uttrycker det och det hindrar oss från att vara ensamma. Vi använder orden. Vi kan slå sönder dem och leka med dem, men orden är aldrig riktigt våra egna. Orden, vår förbannelse och vår frälsning. Det är allt vi har. De tillåter oss inte att vara ensamma.