Det här är slutet på allting

Det här är slutet på allting. Det finns ingenting kvar. Det är över.

Förtjänar vi att räddas? Vi gjorde allt det här. Vi förstörde allting. Katastrofen är total. Inte ens Gud kan rädda oss nu. Vi dödade Gud också. Vi är fast i katastrofen som ödelägger allt. Det är inte slutet på det goda livet, på demokratin eller politiken. Det är inte slutet på friheten eller gemenskapen. Inte bara det. Det är slutet på allting.

Vi kan inte längre stoppa det. Gud är död. Människan är död. Överallt: död. Det finns inget liv någonstans. Vi har förstört allting. Vi har dödat Gud, oss själva och allting omkring oss. Också jorden vi står på har vi dödat. Vi befinner oss i dödsryckningarnas tid. Snart har allting stannat. Det finns ingenting kvar. Inget att rädda. Vad kan vi göra? Vad kan vi göra som inte förvärrar allt ytterligare, som förintar även framtiden, det kommande? För oss finns det inget hopp, det är över. Det är det enda. Det är vad vi måste förlika oss med. För oss finns det inget hopp. Inget hopp, inga drömmar.

Allt vi har är skuld. Skuld för allt. Vi förstörde allt – det finns inga ursäkter längre. Det enda vi har gjort är att försöka fly från skulden, att undvika den. Men snart finns det inget mer. Inga fler platser att fly till, inga utopier att ersätta de gamla med. Ingenstans att fly till. Snart har allting stannat. Snart har skulden hunnit ikapp oss. Den slutgiltiga räkenskapen för allting vi har gjort, den har snart kommit. Det är över nu. Vi vet det. End of game. Dags att betala.

Den oundvikliga skulden. Vi kommer inte undan den. Vi kommer att dö med skam. Det är priset vi får betala. För oss finns ingenting mer. Om räddningen kommer så kommer den bara för framtiden, inte för oss. För oss bara skam. Det är vad vi står i skuld till framtiden, lärdomen om vårt totala misslyckande.

Inget hopp för oss. Hoppet tillhör framtiden, det kommande. Inte oss. Ju förr vi erkänner det, desto bättre. Vi måste överlämna hoppet till de som kommer efter oss. De som inte är våra barn. De som kommer behöva vara helt främmande inför oss, som kommer sucka och minnas oss för våra misslyckanden men glädjas för att vi har förpassats till människans förhistoria. Hoppet tillhör dem, inte oss.

Det enda sättet att rädda hoppet för det kommande är att vi ger upp allt hopp för oss själva.