Isolera

Isolera
●

Stanna hemma. Undvik smitta. Begränsa spridning. Det är vad som krävs, så här är jag. Hemma, isolerad.

Det är också så jag vill ha det. Oväntat, men välkommet. En chans att slippa arbete. Och äntligen tid för det jag egentligen bryr mig om. Tid att läsa det som jag väntat på. Frigjord tid.

Men snart kryper osäkerheten in. Jobbet avslutas, förflyttning till ny plats, vilka kommer jag att möta, hur ska det utspelas… osäkerhet. Så plötsligt, överrumplande, och snart… ansträngande. Osäker spänning, exakt det som anställningen var gjord för.

Är det inte kanske så att pandemin är en förhöjning av en allmänt underliggande osäkerhet, en utbredning av oro och nervositet i den tysta majoriteten; tankarna växer och hindrar sömnen. (Det här är den verkliga terrorn; de oavbrutna avbrotten.) Tankarna accelererar och multipliceras. Det är oron; en konstant vaksamhet och tröttsamhet; också en utmattning.

Oron är tillbaka. Den jag så många gånger brottats med och försökt hantera till och från. En mindre terror som slår till, oväntat och oförberett. Osäkerhet, ovisshet, en generell känsla av att sakna något fast att hålla vid. Det att ingenting är givet. Att framtiden är oskriven. Att den är emot oss.

Det är påfrestande.

Jag är utmattad.

Självklart vill jag tillbaka till tryggheten. Självklart vill jag minsta lilla. Men bara det vore en ansträngning. Jag kan knappt tänka mig något värre.

Men jag vill också ha ett slut. På allt det här. Om en arbetsplats, ett företag, kunde upphöra; låt alla upphöra. Alla krävande platser, alla krävande tider. Sätt dem i karantän.

Jag kan smitta, men det är världen som är sjuk.

Allting i karantän. Alla verksamheter upphörda, i undantag, avbrutna. Bara det absolut nödvändiga fortfarande i något liknande fungerande. Det här är världen nedbruten till sina grundläggande beståndsdelar, det absolut mest krävande, det absolut mest nödvändiga.

(Om det bara vore så…)

Karantän
● ●

Vad händer här? Det kan vara en början, tänker jag. Ett brutalt uppvaknande. Om vardagen förstörs, inkomsten upphör, allt det som förväntas förnekas – ett oerhört ansvar väntar; – vad kan göras?

Hostar. Var bara förkyld, men nu hostar jag. Är jag inte lite varm också? Jag stannade hemma, för säkerhets skull.

Vad som behövs är en grundmurad förståelse av helheten, från minsta aspekt till det globala.

Innan jag hann komma tillbaka var jag utlåst. ”Vi måste tyvärr,” sa de. Vi måste skäras bort för vi är ju ändå en kostnad och när pengarna inte kommer in så måste kostnaderna skäras ner. Som en så kallad ”konsult,” en som inte riktigt är där, är jag lätt att skära bort. De ”fasta” skärs ner, med hjälp av staten, till fyrtio procent. Men vi var förutom lösa band på nätet oförbundna – banden var så svaga, så dåligt upparbetade, att när nedskärningen kom så nästan försvann de. Det som fanns kvar var några försök till meddelanden. Förhoppningar utan egentlig idé om vad vi kunde komma samman om. Ett hej, ett oj vad tråkigt, ett hoppas det blir bättre, ett vi kanske kan ses i framtiden.

Ett… jag vet inte, en osäkerhet. Ett tillstånd utan horisont, tänker jag. Vad har jag att förvänta mig, se fram emot, att planera för? Allt det är utsuddat. Jag vet inte längre.

Måndag
● ● ●

Symptomfri. – Halvtom parkeringsplats. En nybyggd lagerlokal för firman jag är anställd på som ”konsult” (jag upplever mig för första gången som daglönare). Efter fem månader på en relativt stabil arbetsplats har jag nu hamnat på dagliga uppdrag. Jag ska hjälpa till med uppbyggnaden av en ny gigantisk lagerlokal. Smågrejer som märkning av ställage, montering av hyllor, etc. Skitsaker som vem som helst kan göra. Skitsaker som jag hoppades på att komma undan, men också skitsaker jag är säker på att jag kommer klara och kunna bevisa mig i. Först i efterhand reflekterar jag över hur jag på ett sätt deklasserats och omedvetet fåtts att konkurrera med andra ”konsulter.” Som helt ny och oerfaren ville jag såklart inte göra mig besvärlig direkt utan försökte göra ett bra jobb. När jag igen och igen fick fortsatt uppdrag på samma plats eller med samma grupp av människor, och dessutom beröm från kontaktpersonen, var det delvis en lättnad då det innebar fler uppdrag men också delvis en viss saknad i att personer som jag vid första tillfället trodde mig kunna skapa band med försvann efter bara en eller två dagar. Jag tänkte: hur ska man egentligen förhålla sig till de här korta, tillfälliga, situationerna? Hur skapas band här?

En person ville försöka skapa band till mig. Han var ganska irriterande. Den typiske entreprenörstypen. Han kom från att ha varit i USA och nått slags skattefiffel tvingade honom tillbaka till hemorten. Han hade business som krånglade. En inkomstkälla som inte överlevde krisen, verkade det som. Tråkigheter som dyker upp i det annars perfekta scenariot. Men han var ändå schysst, en bra snubbe, trots allt. Vi snackade, han undersökte, jag avvärjde, vi kom överens på det ytliga planet. Deklasseringen var tillfällig för honom, verkade det som, bara lite byråkrati som behövde ordnas upp. Ungefär som för mig; förfallet var bara tillfälligt, en olycklig konsekvens av viruset, och snart är det nog tillbaka till vanligt. Det var så jag agerade i vardagen i alla fall. Men jag läste såklart om situationen, och jag anade att mer nog kan komma.

I själva verket hade horisonten helt försvunnit.

Respiration
● ● ● ●

Ett samtal kom, och några dagar senare var jag på en lödkurs. Det behövs respiratorer och för respiratorer behöver det lödas kretskort. Det var vårt uppdrag. Arbetsplatsen vi hamnade på hade slukat dussintals konsulter. Från tiotalet till omkring femtiotalet. Det var ett lite längre uppdrag. Inte bara nån dag eller en vecka utan några månader.

Och där var jag alltså, från vad jag inbillade mig vara en relativt stabil tjänst som skulle övergå till heltid till en abrupt osäker och kort tidsbegränsad tjänst. Vad göra? Hur överleva? Respiratorer verkade på ett sätt helt adekvat. Uppdraget var bara sagt att räcka tre månader, men i bakhuvudet tänkte jag att det här kanske blir min nya plats om jag sköter mig och allt går bra.

En chans att bli bra på något nytt. (Som jag har fått många gånger redan.) Något jag trivdes med. (Att avskärma sig, koncentrera sig på något centrerat, låta tiden rinna iväg, lyssna på poddar och musik.) Något jag skulle kunna tänka mig att fortsätta med. (Men troligen inte få, för när behovet sinat, vem skulle behövas kvar?) En plats och en tid som tillfälligt gav en illusion av stabilitet.

Jobbet blev i sig självt en respirator. Symboliken i det hela var direkt uppenbar.

Andning
● ● ● ● ●

Av de fasta använde en – bara en – ansiktsmask. Det är oklart varför; hon var inte sjuk. En dag, efter många om och men, frågade jag till slut. En anhörig var i riskgrupp, såklart. Det kunde jag ju ha räknat ut, så självklart. Viruset sprider sig via vektorer, reläer, rörliga noder, ett dynamiskt nätverk som nuddar och snuddar vid ytterkanter som förbinder ett hela tiden större spektrum av möjliga kontaktpunkter. Jag var redan medveten om kontaktpunkterna i till exempel bussarna, men bara lite efterforskning multiplicerade farhågorna om möjliga spridningsytor. Jag började avskärma mig mera, med handskar och nya gester (nya sätt att röra ytor utan händer).

Arbetsplatsen låg inte så långt ifrån mitt hem, så jag kunde ta cykeln dit. Det triggade mig att börja mäta kaloriförbrukning. Det blev en push att ta tag i min matkonsumtion.

Varje vecka, innan man riktigt har hunnit komma tillrätta, dök det upp nya personer. Det blev oklart vilka som var nya och vilka som var gamla, och hur nya var de gamla, vilka visste egentligen något, och hur kommer det att se ut imorgon, de jag började med var ju inte alla kvar, sjukfrånvaron verkade inverkande så att inga team var stabila, allt var rörigt. Allt var rörigt.

Jag avskärmade mig. Gjorde mitt. Det här är ändå tillfälligt. Eller? Kommer tjänsten att förlängas? Det kommer behövas mer efter augusti, kanske blir några kvar? De som gjort bäst ifrån sig? Vem vet. Osäkerhet och konkurrens.

Fan vad jag hatar det här.

Det vore skit om jag blev sjuk. Paniken föll över mig när jag kände halsont. Jag ignorerade det och fortsatte. Det var inget problem. Senare nyste jag kraftigt ett par gånger, jag hoppades att ingen lade för mycket märke vid det. Jag var ju faktiskt inte riktigt sjuk.

Jag andades fortfarande utan problem.

Det var snart över. Situationen överdrev rädslan som annars inte hade ägt rum.

Normalitet
● ● ● ● ● ●

Tiden gick. Det blev semester. Det blev förlängt, ett tag i alla fall. Mycket blev vardag. Mindre nytt, mindre variation, mindre av det mesta förutom långtråkigheten. Mycket blev helt enkelt rutin. Jag började bry mig mer om att lyssna på poddar än att bygga förbindelser med kollegor eller fördjupa mig i arbetet och dess organisering. Framtiden var luddig. Det sades, från konsultchefer, att det troligen skulle vara året ut (några månader framåt), samtidigt som den lokala ledningen ena veckan ville framhålla det positiva (”det kan innebära nya beställningar”) och den andra det negativa (”det kan bli en snabb nedgång”).

Det blev en plötslig nedgång. (Plötslig för oss, vill säga.) Bokstavligen från en dag till nästa skiftade jag arbetsplats.

Lojalitet
● ● ● ● ● ● ●

Jag brydde mig inte mycket om de tillfälliga platserna. Jag tänkte aldrig på dem som mer än just tillfälliga. Som episoder att genomleva. Alla små uppmaningar och regler som jag misstänkte var uppkomna just på grund av det ofta och stora genomflödet av inhyrda resonerade extra starkt, och jag log lite varje gång jag trotsade dem. Jag kände en liten förlösning i det. En till stor del kanske meningslös handling i det att den inte direkt drabbade någon i större grad eller gjorde mycket för att gå förbi den aktuella situationen – men att den ändå bekräftade en underliggande motvilja, en tendens, trots allt.

Lojaliteten var lika tillfällig. Det vill säga obefintlig. Ni vill att jag håller tiderna, att jag stämplar rätt koder och i tid, att jag gör rent efter mig, att jag respekterar oskrivna regler… Tja, jag har försökt. Faktiskt så har jag försökt. Men bara för att jag är feg och saknar uppbackning. Min lojalitet är lika tillfällig som era kontrakt. Eller inte riktigt. Om pluggen dras ut under mig kommer jag inte att hjälpa till att förhindra dräneringen.

Det här var vad jag fick efter Corona: Första uppdraget var ett som från början sades bli ett långsiktigt och som skulle övergå till något stabilt. Det hände inte. En kort period innebar flera korta uppdrag, inga som lovade något mer än några dagars meningslöst slit (ingen av oss inbillade sig att det vi gjorde faktiskt behövde oss). Därefter ett till lite längre, dock utan framtida förhoppningar, och som snabbt bytte till ett, förhoppningsvis sista, uppdrag som också, sade de, kan bli något stabilt. Jag förbehåller mig misstanken om att det inte blir så. Erfarenheten säger inget annat.

Om jag ska vara ärlig har jag såklart aldrig varit riktigt lojal till någon plats. Inte ens när jag var som säkrast anställt; kanske allra minst då. Osäkerheten har inte gjort mig mer villig, annat än som en taktisk ansträngning för att etablera en starkare ställning.

Onsdag
● ● ● ● ● ● ● ●

Bara det att börja på en ny arbetsplats så plötsligt som från en dag till en annan är disorienterande nog, men när den nya dessutom är så stor och vid första rundvandring som en labyrint är det omöjligt att få något grepp om var man faktiskt är.

Det är inte utan att man misstänker att de vill ha det så.

Nästan alla var unga. Yngre än mig. Alla äldre var enkla att peka ut. Det var uppenbart att bemanningsanställda omsattes i hög fart.

Först fick jag lära mig att ta emot returer. Det var paket som kunder skickat tillbaka av olika anledningar. Dessa skulle vi ta emot, öppna och skicka vidare på ett band som alltid rullade. Returerna kom i burar eller i kartonger på träpallar. Dessa placerades i vändare som i sin tur placerade returerna i form av påsar och kartonger på ett litet band som förde vidare till oss att med knivar (av porslin, för vanliga knivblad förstörde plaggen) öppna upp försändelserna som placerades i mindre backar som i sin tur skickades vidare på ett band till en annan avdelning.

Det var vad vilken arbetare som helst med bara lite erfarenhet skulle kalla ett skitjobb.

Det var enkelt, inte särskilt krävande och fruktansvärt tråkigt.

Några dagar senare fick jag lära mig ”plocken.” Det gick ut på att med en vagn gå i oändliga rader av hyllor och plocka ut ”items” efter en lista som gavs i en ”RF-enhet” (en slags modifierad androidenhet) som också användes för att scanna QR-koderna på varje item. Normalt sett var listan drygt hundra items (men en punkt i listan kunde vara av varierande antal, ibland ett dussin eller mer) och tog ungefär en halvtimma att avklara.

Allting loggades såklart. Från vad man scannat och rapporterat räknades en ”takt” ut, dock inte från tiden som enheten använts utan från vad man stämplat i stämpelklockorna. Ett vanligt problem var därför att nya anställda dels missat att stämpla rätt och dels missat hur högt riktmärket egentligen var, vilket gav dem usla takter. Det var precis vad som hände mig. Jag hade stämplat fel, och blev tvungen att bevisa mig genom att bättra på takten till nästa kontroll av gruppledaren (vilket gjordes en gång i månaden).

Takten var en av faktorerna – kanske den mest avgörande – för huruvida man fick fortsatt anställning eller inte. Något som alltså lätt kunde ha sabbats av en eller två felstämplingar.

Det hade rapporterats i lokalpressen några år tidigare om hur just bemanningsanställda struntat i raster för att få en bättre takt. Jag gjorde det själv, inte bara för att så att säga åtgärda min felstämpling utan för att kunna få fortsatt anställning. Jag hade då – ett par tre veckor in – nämligen fått känslan av att det här var platsen något kunde göras på, alltså något radikalt. Få platser jag tidigare arbetat på gav intrycket av att vara explosivt eller höll upp till en granskning av potentialer. Men här fanns något. Jag ville nästla mig in och rota mig här.

Måndag, igen
● ● ● ● ● ● ● ● ●

Det var allt jag varit med om i fabriken men värre. Det var fabriken upphöjt i två. Trots att ingenting tillverkades. Allt bara förflyttades. Övervakningen upphöjt i två. Stressen upphöjt i två. Betongen, lysrören, bullret, allt det var kvar. Det var en fabrik i allting utom att något förändrades. Här förflyttades bara allting.

Det var lagret, och det var alltid måndag. Det var alltid måndag eftersom schemat var så uppgjort att veckan aldrig var som vanligt. (Det var ett privilegium för de få fastanställda.) Det var alltid måndag eftersom vi alltid började om från början och aldrig riktigt nådde fram till något.

Det var alltid måndag eftersom det aldrig tog slut.

Det var som fabriken på många sätt, bara utan maskiner. Det är det enda jag kan komma på som skiljer. Jag försökte tänka på allt möjligt, som planlösningar, arbetsprocesser, ordergivning och hierarkier, tidsuppdelningar, allting. Den enda skillnaden jag kunde komma på är att lagret har mindre maskiner än fabriken.

Det fanns maskiner som lyfte och vände på burar och pallar. Det fanns några maskiner som staplade träpallar. Men förutom det fanns det mest bara banor och linjer, förutom människor. Människor som gjorde var maskiner ännu inte kunde, eller var för dyra för att utföra.

Lagrarna hör definitivt till den här världens framtid, men om människorna har någon plats där är en öppen fråga. Det beror dels på hur billig tekniken kan göras, dels på om människorna kan hållas nere.

Jag ville försöka. Det var utmärkt jord för undersökning, agitation, konspiration, uppror. Jag tänkte: vad skulle inte en hängiven grupp av sammanslutna kunna åstadkomma om de gemensamt gick in här. Bara som ensam skulle något kunna göras. Jag ville försöka.

Isolera, mera
● ● ● ● ● ● ● ● ● ●

Gällande övervakningen var två aspekter direkt uppenbara. Två aspekter som skiljde sig från fabriken. För det första bevakades ingång och utgång från byggnaden. Securitasvakter fanns vid in- och utgångar. Dygnet runt. Från småprat och rykten fick jag höra att det troligen inte bara var för att stoppa svinnet inifrån utan också för att stoppa stölder i bilarna på den stora parkeringen utanför. Det hävdades att säkerhetspersonalen oregelbundet genomförde visitation av utpasserande, något jag under mina månader dock aldrig var med om. För det andra fanns kameror överallt. Jag minns att det i fabriken jag tidigare var i hade sats upp kameror på vissa ställen, som vid sopcontainrar (vilket inkluderade elektronik och metaller, som koppar etc.). Men i lagret såg vi kameror inomhus. I lunchsalen. Vid returstationer. Vid portar och entréer. De hävdade att kamerorna övervakade bandet och endast användes för att se över stopp i produktionen. De litade alltså inte på oss. Fallet uppmärksammades i lokalpressen (ytterligare en gång den här arbetsplatsen hamnat i pressen av osmickrande anledningar; jag anade en maktkamp mellan ledning och fack).

Onsdag, igen
● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ●

Jag väntade på samtal från min kontaktperson (från bemanningsföretaget). Tidigare i veckan hade jag tackat nej till ett annat uppdrag. (Ett uppdrag som skulle nagla fast mig i ett annat fabriksliv precis som det jag flydde innan jag sökte mig till bemanningsvärlden.) Jag kände att något var på gång. Schemat uppdaterades inte. Kollegor kallades in på möten med gruppledaren om huruvida de fick fortsatt anställning eller inte. Inte jag. Så jag slutade bry mig.

Ok, snart är det dags för en ny plats. Så fuck it.

De två sista veckorna var det dock uppenbart, för mig, att min insats och erfarenhet var behövd och uppskattad. Därför var det med en stor dos skadeglädje jag såg nya anställda läras upp på samma grejer jag gjort i några månader. Jag såg hur det här var ett normalt förlopp på en sådan här plats. Omsättningen av personal var hög och det var normalt.

Allting började om igen. Och jag såg hur lätt allt det här skulle kunna stoppas.