Kriget skrämmer

Kriget skrämmer. Det är därför de inte vill tala om det. Jo, de talade om det ett tag, men inte om hur det egentligen implementerades. De talade om ett ”krig mot terrorn” fast det handlade om ett globalt undantagstillstånd, en ny ordning som antogs, som inlemmades, som gjorde sig gällande globalt och gränslöst. Rädslan kanaliserades, som vanligt, mot den andre, den utanför, idag mot: muslimen. De officiella kanalerna hade sina berättelser och de faktiska blodsutgjutelserna översvämmades av vitt brus. Den retorik de använde i början verkar för det mesta ha övergetts men implementationen kvarstår. Kriget är inte över.

Kriget var aldrig vad vid trodde. Det handlade inte om två kombattanter, om en konflikt eller en situation som bröt mot det vanliga, mot ordningen som sådan. Fienden var redan diffus i alla officiella och inofficiella beskrivningar. Precis så diffus som den behövde vara för att leva upp till sitt syfte. Och vi trodde alltid att det handlade om någon annan. Och vi trodde alltid att kriget var någon annanstans. I Afghanistan eller Irak. Den obestämda, diffusa, och lättillgängliga benämningen ”muslimer” blev tecknet som ”terrorn” fästes vid, trots att säkerhetsordningen som sattes in tillämpades på en mycket vidare, och fortfarande minst lika diffus, kategori. Alla risker blev kombattanter. ”Kriget” var något vi alla protesterade mot, något som utspelade sig bortom vår vardag, på platser vi kunde namnge, dokumentera, som exemplifierade våldet, eller den sida av våldet som reagerade mot terrorns våld, två hänsynslösa sidor av ett krig vi avskydde och protesterade mot och som, när vi ser tillbaka, kan konstatera mest var den formella utlösningen av en vilande potentialitet. Det var allt redan en inneboende tendens. Något som väntade på att utlösas. Det globala inbördeskriget.

Det är kriget så som vi känner det idag. Det är vår bakgrund och det är vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt.

Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga ”så är det bara,” ”det är bara att acceptera,” eller i värsta fall åtminstone ”DET ÄR”. ”Människor är sådana, det ligger i vår natur.” Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad Tiqqun säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.

Vår existens i den här världen måste därför förstås med krigets logik. Men inte bara av teoretiska anledningar utan också av högst handgripliga. Det är så fienden förhåller sig. Vi kan inte välja bort kriget. Vi kan inte blunda och ignorera fiendens i högsta grad fysiska våld. Kriget är utgångspunkten för vårt förhållningssätt, själva startskottet för vår etik. Att börja tala om krig är därför också en taktisk manöver, för att inte utmanövreras och neutraliseras innan vi ens börjat försöka leva våra liv.

Det är Tiqqun som så introducerar oss till kriget, det globala inbördeskrig som vi också kallar Imperiet. De gjorde det för många år sedan nu, först i deras tidskrifts andra nummer från september 2001, och sedan som en påminnelse igen — för vi behöver ständigt påminnas om verkligheten — i bokform 2006. Vi kommer först sammanfatta resonemanget, som presenteras genom 85 teser och förklarande glossa, innan vi retirerar och försöker ge en samlad reflektion.

INBÖRDESKRIG,
LIVS-FORMER
Att anta en livs-form innebär ett särskilt tänkande, som ska skiljas från den vilja att identifiera som har präglat västerländskt tänkande. Livs-formernas tänkande är strategiskt i det att de följer en linje där den egna styrkan och förmågan växer. Det är inte ett tänkande som strävar efter medvetenhet eller vilja, utan ett slags övergivande eller sätt att släppa taget. (#4) Livs-former har inget VAD, bara HUR, en riktning eller vektor. ”Oturligt nog för Imperiet kan livs-formen som ger en kropp liv inte finnas i någon av dess predikat—stor, vit, galen, rik, fattig, snickare, arrogant, kvinna eller fransk—utan i dess singulära närvaro, i dess varande-i-en-situations oreducerbara händelse.” (#5) De för ingen dialog med varandra med syfte att uppnå förståelse och fredlig samvaro. Det existerar inga neutrala positioner och ingen endimensionell universalitet. I varje möte uppstår en lek med specifika regler, alltid kontingenta, specifika regler. Den fria leken mellan livs-former kallar Tiqqun för inbördeskrig. Det är inbördes i kontrast till mellan stater eller folk, och det är krig eftersom livs-formerna liksom krigsmaskiner inte (er)känner något neutralt rum eller utesluter konfrontationer, ens våldsamma sådana. (#11) Vidare, när kroppar ”affekterade av samma livs-form” möts så ”erfar de gemenskap.” (#13) Gemenskap är inte en grupp, samling eller en massa av kroppar. Det är inte ett subjekt eller något skiljt från världen. Det är en särskild samling relationer och rörelser. Som inte slås emot varandra, som i konflikten, men inte heller likriktas: de stödjer sig på varandra, lutar sig mot varandra. Mellan kroppar som inte uppnår gemenskap uppstår fiendeskap, hostis. Inte eviga Fiender som strider till döden, inte nödvändigtvis. Hostis är: utan relation, eller utan förbindelse. Hostis innebär att distans upprättas, och att livs-formerna antingen avviker från varandra eller konfronteras. Kraftmätning. ”Vad som står på spel i konfrontationen med fienden är aldrig dess existens, bara dess makt, dess potentialitet.” (#26) Hostis distanserar mig också från min makt, den försvagar mig JUST FÖR ATT den distanserar mig, separerar mig. Mellan gemenskap och fiendeskap, de yttre polerna, finns också vänskap och illvilja. Varje möte är alltså till viss grad diffust. Det finns oklarheter, missförstånd, subtiliteter, kraftvariation, det vill säga partikulariteter. ”Det jag kallar ’kommunism’ är den verkliga rörelse som utvecklar, överallt och i varje ögonblick, inbördeskrig.” (#30)

DEN MODERNA STATEN,
DET EKONOMISKA SUBJEKTET
Den moderna staten vill framställa sig som det samhälleliga och politiskt neutrala och dess centrum. (#32) Den framträder som fiktion, som en skör formation av intetsägande och urvattnade termer. ”Förnuft, Pengar, Rättvisa, Vetenskap, Människa, Civilisation, eller Kultur—med var och en finns samma fantasmagoriska tendens: att sätta existensen av en mittpunkt, och sedan säga att denna mittpunkt är neutral.” Staten håller dessa begrepp och föreställningar i liv, den är avhängig dem och försvarar dem med batonger och missiler. Målet uppnås aldrig riktigt utan blir en evig mobilisering av effektivisering, förbättring, justering, och så vidare. Det är vad som kännetecknar ”det moderna”: inte ett stadigt tillstånd utan en ständig process, ett ”imperativ att modernisera” som aldrig slutar, som motsätter sig alla gränser och vägrar låta någonting vila.

Den moderna staten uppstår som en reaktion på det inbördeskrig som då ägde rum, kallat ”religionskrig.” Kriget kommer alltså före staten, och statens föreställda (illusoriska) stabilitet är i själva verket ett KRIG EMOT INBÖRDESKRIGET. Det är statens inre konstant: att kriga emot inbördeskriget, emot livs-formerna och gemenskaperna. Emot varje möjlighet till andra världar. Staten konstituerar nu en mekanisk helhet, en maskin (#35), i motsättning till de organiska helheter som direkt eller som myter har föregått den. Den är en ”medveten artificialitet.” (#35) Helheten, det som staten tar över från religionen, är den metafysiska fantasin om det Enda. Det översätts konkret i: polis och offentlighet. Det Enda är Ordningen som råder, det bokstavligt talat ENDA SOM ACCEPTERAS. Staten upprätthåller Ordningen, men Utanför finns ”en multiplicitet av ordningar”. (#37)

Staten är, i etisk mening, produktionen av en särskild typ av livs-form. ”Vad som på den molära skalan antar den moderna statens läge, kallas på den molekylära skalan för det ekonomiska subjektet.” (#39) ”Ekonomin” är en konkret grund i den meningen att den tar i besittning en egenproducerad Människa som en ekonomisk varelse. ”Med varje förbättring av staten förbättras också ekonomin i var och en av dess subjekt också, och vice versa.” Andra har visat på hur staten och ekonomins utveckling har hängt ihop på ett synnerligen tätt sätt. Men, med ”utvecklingen” har endast en form av våld legitimerats, vilket lett till dess intensifiering: polisen. De underordnade livs-formerna underordnas, sugs ut, och REPRESENTERAS. ”Idealt sett reduceras därför det politiska subjektet till inget annat än en ren RÖST (som i stämbandens svängningar och som i röstsedeln). Den här representationen influerar psykets struktur: VARJE KROPP BLIR EN EGEN STAT, i motsättning till den Yttre världen. Staten producerar så det ekonomiska subjektet, det själv som FRUKTAR ATT FÖRLORA SIG och som därför stänger in sig i sin enskilda kropp, som ”extraherar naket liv från varje livs-form”.

Staten skapar sitt egna samhälle, och använder polisen som den kraft som neutraliserar antagonismer mellan livs-former. (#44) Den har funnits i tre successiva former som korresponderat med tre former av inbördeskrig: den absolutistiska staten med religionskrigen, den liberala staten med klasskampen och slutligen välfärdsstaten med det Imaginära partiet.

IMPERIE,
MEDBORGARE
Den moderna statens historia är historien om dess försök att hantera sin egen omöjlighet. ”Imperiet är, i kontrast till detta, antagandet av både denna omöjlighet och dessa tekniker.” (#48) Imperiet är staten som en ”livlös form,” ett uttömt system som ”kollapsar in i sig själv”; polisen blir biomakt och det offentliga blir Skådespel. ”Till skillnad från den moderna staten kan Imperiet legitimt hävda sig vara demokratisk i den mån det A PRIORI bannlyser eller privilegierar varje livs-form.” (#49)

Imperiet kan inte förstås enligt det juridiska ramverket och kan inte reduceras till en institutionell ordning. Imperiet är den makt som kommer ur de vardagliga och mikrofysiska apparater som inte är en yttre eller ovanifrån kommande makt. ”Den kan inte längre ISOLERAS från samhället.” ”I ’positiv’ mening existerar Imperiet endast i kriser, endast som negation och reaktion.” (#50) Allt och alla är inom Imperiet. När något hävdar sig vara eller framträder som utanför, bortom de ramar Skådespelet sätter, så svarar Imperiet med undantagstillstånd.

Imperiets dolda, andra sida är det Imaginära partiet. (#53) ”Vad menar vi med det Imaginära partiet? Att Utsidan har rört sig invärtes.” Liksom det Imaginära partiet är potentiellt närvarande överallt är Imperiet närvarande över alla gränser, det ”upphäver” gränserna bara för att kunna vara närvarande överallt, virtuellt. ”Under Imperiet liknar gränser vad som kallas ’mobila’ gränskontroller som, impromptu, kan placeras varsomhelst inom ett territorium.” Det kan vara tätare på vissa ställen men för varje punkt i det globala planet BERÄKNAR det, väger och utvärderar, innan det bestämmer sig för att ingripa. ”Imperiet är inte överallt, och ingenstans är det frånvarande.” Varje ingripande är konsekvensen av ett taktiskt övervägande. Och varje övervägande är pragmatiskt, ett svar på ett specifikt, lokalt problem. ”Lagen” nedvärderas fullständigt från sina liberala piedestaler och blir tekniker för regerande, ”ett sätt att stoppa en kris, inget mer.” Inbördeskrig är RISKER. Risker att förebygga. ”Imperiet för ett krig mot alla som kanske punkterar det biopolitiska kontinuumet med HÅL.” Imperiets jurisdiktion är gränslös eftersom den endast agerar för att förebygga gentemot hot, som existerar överallt. (#60)

Imperiets fiende är en Händelse. Allt som KAN hända. Imperiet implementerar därför hela världens digitala arkivering, ”generaliserad spårbarhet, och det faktum att produktionsmedel har lika mycket blivit kontrollmedel” och därför också var och en till en misstänkt. (#62)

”En mobiltelefon blir en svart låda, ett betalsätt ett register över dina konsumtionsvanor, dina föräldrar blir tjallare, en telefonräkning blir ett dokument över din bekantskapskrets: hela överproduktionen av värdelös personlig information blir i slutändan viktig helt enkelt därför att det när som helst är ANVÄNDBART. Denna TILLGÄNGLIGHET är vad som täcker varje gest med en skugga av hot. Att Imperiet lämnar den här informationen relativt outnyttjad indikerar just bara dess känsla av sin egna säkerhet, hur lite det, just nu, känner sig hotat.”

Imperiet är alltså inte en institution, en konspiration, eller någon form av politisk organisation, och inte heller en uppsättning tekniker, metoder eller vanor, och allra minst en idé eller föreställning. ”Imperiet konfronterar oss inte som ett subjekt, som står emot oss, utan som en OMGIVNING som är fientlig mot oss.” (#66)

EN INBÖRDESKRIGETS ETIK
Vi lever överallt i begränsade, trängda rum, ständigt i den ”plågade rollen som inhemsk desertör, som statslös främling, som en mödosamt dold hostis.” (#69) Mellan oss och medborgarna, mellan Imperiet och Utsidan, är all kommunikation omöjlig. ”För oss är HOSTIS just den fientlighet som, inom Imperiet, bestämmer både icke-relationen till självet och den allmänna icke-relationen mellan kroppar.” (#71) Därför måste vi, först och främst, sprida vänskap och illvilja för att skapa rum för oss själva. Det handlar om ett formerande av ”ett konsistensplan där vänskaper och illvilja fritt kan sprida och gruppera sig själva och göra sig tydliga för varandra.” (#72) Härifrån kan processer av ”etisk polarisering” inledas, en process av tikkun, en Världs blivande, ett blivande-verkligt. Varje handling, gest och utsaga som HÄNDELSE, som grundandet och utbredningen av en egen gemenskap, sin egen metafysik, och som PARTI.

”Om vi lyckas ta tillbaka allting som DE har fördömt till det nakna livets förvirrade språk, till livs-formernas terräng, kan vi invertera biopolitiken till en DEN RADIKALA SINGULARITETENS POLITIK. Vi måste återuppfinna hälsans fält, och uppfinna en POLITISK medicin baserad på livs-former.” (#78)

Under Imperiet innebär det att ”etiska grupperingar” (livs-former, gemenskaper) måste, om de önskar fly och eller skapa en ny värld, bli krigsmaskiner. I kontrast till vad vi vanligtvis förstår som organisationer har krigsmaskinen en ”kompletterande” relation till kriget. Kriget är inte dess objekt och mening, det strävar egentligen och primärt efter något annat, en annan existens, bortom eller utom denna Värld. I den mån de kan liknas vid organisationer är likheten ett mått på dess ineffektivitet. De känns igen och kan liknas vid något av den här Världen till den grad som de koagulerat, förstelnat, dött. I sin egen rätt är de intensiva livsuttryck som eroderar den biopolitiska utjämningen av affekter.

EFTERTANKAR
Kriget ger oss vid handen ett intryck av distans, av våld, extremism, utmattning. Som om vi är och förblir isolerade. Men etiken som kommer ur situationen är något annat. Den ger oss benägenheten att närma oss de som rör sig omkring oss, att försöka knyta band med de som inte avvisar oss. Försök till vänskap, som vi alltid eftersträvar. För vi står inte ut med isolationen. Vi står inte ut med den ensamhet som ignoransen ger eller med den motbjudande yta som entreprenörskapets varuexistens ger. Fiendeskapen är något vi tvingas till, som vi måste hantera, stå ut med, medan vi ständigt försöker, önskar, hoppas på, möten med vänner. I väntan på gemenskap. I väntan på något annat. Vi är rädda för att fiendeskap fungerar som identitetsskapande, alltså som skapande av en subjektiv föreställning och anpassning i förhållande till fienden, som om hostis kryper under skinnet och övertar eller riktar oss, som om vi inte riktigt kunde fly.

Det är delvis en fråga om attityd, och retorik, hur man talar om kriget, faktiskt också om hur man möter andra, hur man skapar band med vänner. Det tycks som att bara konstaterandet av det globala inbördeskrigets själva existens väcker en fiendeskap hos somliga. Det går inte att tala om, att ens nämna, utan att fiendeskap uppstår. Vilket i sig är ett bevis för den anspänning vi är försatta i, Imperiet som omgivning, misstänksamheten och distansen mellan kroppar, icke-relationen till självet som omedelbart reagerar på minsta undandragande från det neutrala centrum. Som Tiqqun inleder sin text: ”Vi dekadenta har ömtåliga nerver.” Det behövs inte mycket för att polarisera. Men samtidigt, det behövs inte mycket för att bjuda in och ta hand om skadade, flyktingar, desertörer, alla de som söker utvägar, och som skulle kunna bli — våra vänner. Det är därför vi inte vill uppehålla oss för mycket vid kriget och falla för den retoriken, utan mer understryka vikten av hälsans fält. Här finns fortfarande mycket som återstår att utforska.