Studenten som sätts i situationen att planera själv kommer nästan oundvikligen att planera utifrån energin som arbetet förväntas ta

Studenten som sätts i situationen att planera själv kommer nästan oundvikligen att planera utifrån energin som arbetet förväntas ta. Läsning av två vetenskapliga artiklar? Åtminstone en förmiddag. Åka in för ett handledarmöte och en renskrivning av föreläsningsanteckningar? Åtminstone en eftermiddag. Är det möjligt med en brytning klockan tre? Bra, då är dagen slut. Att räkna i antal timmar framstår som ren galenskap, eller – vad det egentligen är – ren absurditet. Intellektuell ansträngning kan inte kvantifieras, inte utan att göra våld på försöken. För ungdomen är det en instinktiv bedömning. Och den är korrekt för den är närmare livet. Antagandena som skolan gör är för de yngre en lärdom i arbetslivets verklighet: disciplin och kvantifiering. Det är för de äldre en lärdom i Världens likriktning, att det inte finns några utvägar, att allt är format efter samma logik.

Friheten i skolan är relativ. Den är sorterande. Den gallrar ut de ambitiösa från de normala, de livlösa från de fattiga. Bara du offrar tillräckligt med tid – en lätt sak för den utan liv – kommer du att stiga i hierarkin. Satsa, offra, anpassa dig. Skolan är träning i samma logik. Friheten är relativ, i längden en illusion. Du går igenom korridorerna och de uttråkande föreläsningarna och samlar på dig skuld. En skuld du tänker som fria pengar, som en frist att leva fritt för en stund. Du samlar på dig en förväntan av att kunna prestera och fånga in värden (pengar!) åt företagen, ditt företag kanske, förväntade företag, förväntningar, Världen som den förväntas vara. Gör ditt jobb som student, välj själv att anpassa dig och anstränga dig så att förväntningarna besannas.

Skulden gäller främst de som inte anpassar sig. I siffror räknat hänger den kvar hos alla, men det är för de misslyckade, alla de som inte förmådde att offra sig, som den blir en verklig börda. Siffror att betala av för vissa, osvikliga krav för andra. Igen en uppdelning, en hierarki, som skiljer de lyckade från de misslyckade, de som ansträngde sig från de som latade sig (som levde), övermänniskorna från undermänniskorna. Logiken, tänkandet, hela förloppet, hänger kvar hos de som är kvar i skolan och som hör till de som faktiskt lyckades.

De här människorna är inte fria. De tjänar bra men lever inte. De är offer, men med makt. Det gör dem farliga.