Upproren har kommit

”Upproren har kommit, inte revolutionen.” Osynliga kommittén skriver det, till oss, Till våra vänner. Överallt uppror men ingenstans revolution, skriver de, eftersom upproren stryps och inte hinner förbindas med varandra. Upproret är inte revolutionen, för revolutionen är en process, inte en utan flera utbrott och utslocknelser, och deras före och efter. Men kan de vara början? Kan det inte vara så att processen har börjat, att upproren inte strypts utan nått en gräns som inte, just nu, kunde överstigas men som försköts något lite längre, lite närmare seger? ”Vi saknar en delad uppfattning om situationen.” Och för att nå en sådan, genom att nå en sådan, kommer vi utveckla vårat språk. Vi kommer börja i våra djupaste och bredaste förnimmelser och försöka förklara helheten – djupen och gränserna och förbindelserna. Det är så vi kommer förstå varandra.

Många namn och liknelser har tillskrivits oss. En historisk kraft, en ”diffus konspiration,” ett spöke, osynliga lotsar, mulier abscondita, och mycket annat. Men vi är inte ett parti. Inte historiskt, materiellt eller imaginärt. Låt oss släppa nostalgin för det gamla. Inte glömma, men gå vidare. Vi ska utveckla ett nytt språk, vänner emellan, inte återväcka ett gammalt. Naturligtvis hämtas det inte från tomma luften men det finns ord som blivit reliker, lönlösa att försöka fylla med den nya poesin. Som Mustapha Khayati en gång beskrev det: ”Ord smidda av revolutionär kritik är som partisanernas vapen: övergivna på slagfältet hamnar de i kontrarevolutionens händer. Och likt krigsfångar underkastas de tvångsarbete.”

Men det avgörande, såklart, är koherensen. Vi bryr oss inte om detaljer för att undvika helheten. Utifrån våra olika perspektiv är vi beroende av varandra för att inte förvirras av parallax. Det här är ytterligare ett bidrag.