Det är faktiskt en stor grej

Det är faktiskt en stor grej. Vi har verkligen kastat oss ut i det okända för vi vet inte vad vi har att vänta oss. Vi kanske kraschar rakt ner i marken och förgör oss själva eller så kanske vi passar in i studentlivet. Vi fantiserar redan om det, romantiserar studenttillvaron i våra huvuden. Det är inte olikt vår asketiska regim, det blir en naturlig fortsättning.

Mest gör vi det för att fly fabrikslivet. Det är outhärdligt. Det har vi dock sagt hela tiden, varje år, varje morgon. Vi väljer att chansa på studentlivet för att fly fabrikslivet. Skuld framför lön. Krav framför säkerhet. Vi var bara tvungna att försöka fly. Om vi misslyckas kan åtminstone ingen säga att vi inte försökte.

Det är en stor grej, en vändning i våra liv. Vi har skapat en förlängning i vår egen tid. I fabriken fanns ingen framtid, ingen tid alls, utom produktionstid. Nu finns det ett utrymme, en förlängning som låter oss andas och drömma. Det är en stor grej. Flykten har producerat en annan tid än produktionstiden, och med det kommer så mycket mer. Nu gäller det att ta tillvara på den. Ett stort projekt. En fortsättning och breddning av vår asketiska regim. Det är en stor grej.