En fabrik är en fabrik
En fabrik är en fabrik, då som nu. Man känner igen sig i betongen, gråheten, oljuden. Banden. De satans banden. Motsatsen till liv. Ingen som verkligen stod fri skulle sätta sin fot i en fabrik. Inte om du verkligen var fri. Vissa vill dit, ja, vissa är till och med desperata för att få komma in i fabrikerna. Men det är inte för att de tror att det finns liv därinne, det är för att något jagar dem utanför. Svälten, osäkerheten, eller annan ondska. Ingen som verkligen har ett val kommer att välja fabriken.
Det är, till en början, svårt att förstå varför Robert Linhart ville in i fabriken. För att ”etablera” sig bland proletärerna, detta främmande folk, och delta i deras kamp, den mytiska klasskampen. Det är så han förklarar det. Han gör det efter Händelserna. Efter det uppror somliga av oss säger markerade slutet för den gamla föreställningen om proletariatet. Men Linhart och hans kamrater såg det som ett nederlag. Det var ett nederlag för att det inte var proletärernas uppror, inte till en början i alla fall, och när de väl reste sig kvästes de av förrädarna, av de gula fackföreningarna och stalinisterna. Därför ville de in, ”nyproletärerna”. In i fabrikerna för där finns den riktiga kampen, det är där revolutionärerna måste vara för att organisera och agitera. – Illusioner. Förbannade illusioner.
Fabriken är ett maskineri som dödar liv. När du stiger in i fabriken bryts du ner. Det monotona, det mekaniska, den sakta men ofrånkomliga pressen från banden, den maskiniska rytmen, nedbrytningen av liv. Linhart förstår det dag ett. Det är omöjligt att inte göra det, för det präntas in i sinnet, ofrånkomligt. Linhart skriver: ”ett utnötningskrig mellan döden och livet.” Linhart är en av få som beskriver det. Det var därför han ville in i fabriken, för så få berättar om det, hur det egentligen är. Han trodde att det är där kampen äger rum, den verkliga och avgörande kampen. Inte studenternas fåfänga spektakel. Linhart ville in för att kunna rasera murarna. Bara arbetarna är starka nog, inbillade han sig. Men han märker fort av utnötningskrigets effekter på kroppen. Månader går utan att något händer. Så är det alltid. På utsidan, som innan man hamnat i fabriken eller under ledigheterna då man för ett tag vänjer sig vid en annan vardag, då kan det kännas självklart; det måste göras, så och så går vi tillväga. Men inne i fabriken är det aldrig så. Arbetarna är inte homogena. Var och en har sin historia. Och alla vill inte, sorgliga tanke, rasera murarna och hänga chefen. ”Hur ska jag kunna orientera mig i denna fängelseliknande värld” frågar sig Linhart. Förutom den kroppsliga utmattningen: den trängda tiden. Förutom den trängda tiden: isolationen. Hur ska man kunna ta sig ur detta? Det går inte att bara ge sig in i fabriken och börja slåss. Du fångas direkt. Först gäller det att överleva fångenskapen. Sedan gäller det att hitta de andra som drömmer om eld och uppror.
Då, när Linhart var i fabriken, då hittade de varandra. Fabrikerna var större. Drömmarna var fler. Dessutom visste fortfarande människor vad en strejk var för något. Så är det inte nu. Mycket är sig likt i fabriken: gråheten, oljuden, trängdheten, tristessen och stressen, sviniga minibossar och faktiskt också arbetarnas ilska. Men arbetarna slåss inte nu som då. Linharts berättelse sträcker sig över ett år. Under det året är det inte bara Linhart själv som ”etablerar” sig, de etablerar en baskommitté, de har också etablerat kontakter i hela fabriken, och de strejkar, i flera veckor! De gör det faktiskt, det händer, ett försök att, om inte rasera murarna, så slå några sprickor i dem. Det slutar i nederlag och besvikelse. Men Linhart kan ändå skriva:
”Med all flygbladsutdelning, alla våra små verkstadsmöten, alla sammanträden med baskommittén, alla feberaktiga taktikdiskussioner var denna propagandamånad när allt kom omkring en månad av lycka.”
En månads lycka under ett år i fabriken, även om det slutar i nederlag, så är det oändligt mycket mer än de decennier av isolation och passivitet i fabrikslivet som följt därefter. Nu är det ingen som talar om strejk, och verkligen inte om revolution. På något informationsmöte har kanske någon från facket nämnt det ordet. Strejk. Det besvaras med några leenden och något skämt. Sedan är det glömt. Vi vet inget om strejker. Sådant händer inte längre. Det enda som ibland strejkar är maskinerna, när de går sönder. Arbetare strejkar inte. Inte i fabrikerna. Vissa, förmodligen försvinnande få, separerade av evigheter, drömmer kanske fortfarande samma drömmar. ”Vi ska bryta sönder fabrikens murar för att låta ljuset och världen komma in.” Men sen? Efter raset? Det är som om Linhart bara menar det som en metafor. ”Vi ska organisera vårt arbete, vi ska producera andra föremål, vi ska alla vara lärda och svetsare, författare och jordbrukare. Vi ska förjaga alla fördummande rutiner.” Som om fabrikerna ska stå kvar. Som om vi fortfarande skulle vilja gå in där, i fabriker nu med betongmurarna målade och slaveriet demokratiskt. ”En fantastisk gryning.” Eller ett helvete.
Men det finns grader i helvetet, det gör det. Nu jobbar vi inte lika länge, fastän det fortfarande gör ont i fötter, axlar, händer, ryggar. Vi andas inte in kemikalier längre. Inte lika mycket i alla fall. Ledningen vill framställa fabriken som miljövänlig – en vidrig lögn. Vi har bättre verktyg nu. Enklare, lättare, ergonomiska. Och inte minst effektivare. Fabriken knäcker fortfarande ryggar och själar. Men det är lite bättre nu. Några grader mildare i helvetet.
Men vi vill fortfarande ut. Fabriken är motsatsen till liv. Ingen som verkligen vore fri, skulle välja fabrikslivet, för det är inte ett liv. Livet börjar först när vi stiger utanför fabriken, om det så är för att gå på semester, för att vi fått sparken eller för att vi har raserat murarna och bränt ner resterna.
”För knappt en kvart sen pågick bilproduktionen för fullt, tolvhundra personer slavade i larm och ungshetta.” Sedan tystnaden. Arbetarna avlägsnar sig. Ingen är kvar. Väntar på bussen.
”Flickor går förbi i lätta klänningar. Solen slår hårt.
Färgerna, semestern.”