1975

1975, Milano. Unga radikaler från kollektivet Quarto Oggiaro deltar i spridda kravaller på gatorna och runt universitetet. Det är bara en grupp i en mångfald av spontana sammansättningar av radikaler och outsiders som har börjat utgöra en ny rörelse av unga upproriska. Quarto Oggiaro var en del av den så kallade ”radikala strömningen,” en liten men mycket aktiv och från partier och andra organisationer självständig strömning inom den revolutionära rörelsen. Den radikala strömningen deltog i alla viktiga upproriska händelser, under en mängd olika namn men oftast anonymt, i rörliga och informella konstellationer, och alltid som den mest insurrektionella aktören. Det var emellertid inte ett helt nytt fenomen. Den radikala strömningen var en produkt av den tidigare upprorsvågen 1967-1968. Då, i en våg av turbulenta skolockupationer, formades radikaliserade grupper av unga som ifrågasatte allt; skolan, samhället, utvecklingen, sig själva. Äldre radikaler influerade dem, bland annat situationister som under denna period grundade en italiensk sektion. Vissa kom in i den radikaliserade miljön direkt från den anarkistiska rörelsen. Men de nya radikalerna brydde sig inte om den gamla institutionaliserade vänstern, och de som kom från den bröt alla band.

Den radikala strömningens teoretiska väv var likt dess organisationsstruktur ett spritt, informellt, nätverk; öppet, rörligt och dynamiskt. Det innebar inte så mycket eklektiska idéer då de centrala och sammanbindande principerna tog verklig kraft i kampernas dynamik. En av dessa var kritiken av vardagslivet. Omöjligt att inte konfronteras med blev vardagens konformism och – i krisens kölvatten – allt mer trängande rum, i mångt och mycket utgångspunkten för en total kritik av den här världens begränsningar och framtidens mörknande horisont. Trängdhet föder flyktförsök. Alternativa sätt att bo och försörja sig, droger och äventyr; sådan var vardagen för många radikaler, och tillsammans med stringensen från Internationale Situationniste gavs kritiken en medveten praxis. Följaktligen förkastades också ekonomismens historiska rörelselagar och de likstela, ossifierade politiker som orerade om nödvändigheter och bestämmande övermänskliga krafter. Verklig kraft och verklig rörelse kommer ur vår egna medvetenhet, vilja och kroppar, när vi kastar oss in i motsättningarna och tar direkt makt över våra liv. Kritiken av vardagslivet och kritiken av ekonomismen var sidor av en total kritik, en verklig negation av det rådande. Inte bara verklig i meningen fysiska kroppar i relation till varandra utan verklig i meningen omedelbar, oförmedlad. Radikalerna förstod att den rådande ordningens sociala relationer nödvändigtvis behövde förstöras och att nya samtidigt måste äga rum. Det är en fråga om makt, inte representation. Tillsammans med kritiken av vardagslivet och kritiken av ekonomismen utgör denna kritik av demokratin den radikala strömningens teoretiska och praktiska syntes av den verkliga negationen av det rådande och det omedelbara bejakandet av kommunismen.