Under perioder av intensivt upprorisk aktivitet drabbas inte endast den gamla världen av uppbrytande

Under perioder av intensivt upprorisk aktivitet drabbas inte endast den gamla världen av uppbrytande, omformande och sammansättande energier, också individers psyken kastas in i samma dynamik. Även om upprorsmakare går till angrepp med förberedda, starka medvetanden är det växande upproret alltid starkare än den enskilde, även de exceptionella. Uppror upplöser all säkerhet, verklig och illusorisk, och öppnar upp. Öppenheten, osäkerheten, okontrollerbarheten har flera dimensioner som betonas beroende på från vilket perspektiv betraktaren ser upproret bryta in. Som ett hot, från ordningens privilegierade, upphöjda och styrande. Som möjlighet, från de utan reserver och de utan framtid. Som ett äventyr, från de rastlösa och längtande. Men upproret innebär allt detta för alla som dras in i det. I olika grad, naturligtvis, men även för de äventyrliga som välkomnar upproret kommer det med rädslan att kastas in i det okända, i ett liv utan garantier, där gamla vanor och förhållanden slås i spillror. Upproret är långt ifrån det outtömliga flöde av njutning som vissa av de äventyrliga har velat få det till. Inte bara upprorets avtagande kyler ner, när reaktionen slår ner med full kraft räcker det inte med varma känslor av extas för att stå emot desperationen och skräcken. Endast revolutionen, det segrande upproret som driver historien till oåterkallelig uppfyllelse, kommer avväpna och avveckla den gamla världen. Kontrarevolutionen producerar oundvikligen isolation, apati och uppgivenhet. Det finns ingen anledning att fördöma eller förbanna den utspridning och uppdelning som är dess konsekvens. Det är bara att uthärda. Uppdelningen av människorna ger också uppdelning av möjligheter, hinder, erfarenheter, aktiviteter, och så vidare. I upproret dras de in och förenas, i revolutionen upplöses gränserna, inte för att alla gör allt utan för att skillnaderna slutat skilja oss från varandra och istället stärker oss.

Ju längre avståndet mellan människorna är – kroppsligt, mentalt och tidsligt – desto fientligare är motsättningarna mellan ”teoretikerna” och ”praktikerna”, mellan ”initiativtagarna” och ”följarna”, mellan alla de uppdelningar och konserverande miljöer och identiteter som kontrarevolutionen producerar. För sig själva kämpar de för att uthärda och försvara de verktyg de har i sina händer, analytiskt skarpsinne, praktiska kunskaper, organisatoriska resurser, eller vad det än må vara. Oavsett avstånden finns dock alltid en förbindelse, en förbindelse som när som helst och var som helst återigen kan påbörja sammandragningen. Den förbindelsen är vårat kollektiva minne. Vår historia. Böckerna och tidskrifterna och journalerna som dokumenterar vår historia, ibland hafsverk, ibland de mest stringenta, kan bli dynamit för kommande generationer.