8 OKTOBER

8 OKTOBER. EFTERMIDDAG. Det är svårt att dokumentera det obegripliga. Den här cellen och den här isolationen. Vardagen är en absurd kontinuitet, trängd tid och trängd plats, jag tappar mig själv i flödet. Känslorna och humöret skiftar från det ena till det andra, utan klara orsaker, ibland för minsta detalj. Tröttheten och paralyseringen håller mig på den här sidan av suicidet, både räddning och en plåga. Rör mig ingenstans, det gör bara ont. –– Första hösten på flera år som vi producerar mindre i fabriken. Vissa oroar sig, det märks. Men jag andas ut. Jag är helt inställd på att min flykt kommer lyckas och att jag inte är kvar här när stormen kommit hit. Hösten brukar vara värst. Stressen, mörkret, kylan. Tröttheten är alltid där, den går inte att komma undan. Men nu har jag ett projekt. Kroppens trötthet har ännu inte tröttat ut tankarna. Jag tänker på projektet. Hela kvällarna nu och också i fabriken. Ett projekt för att konstruera en medveten flykt, att gå från vardaglig och kroppslig oro till rationellt genomtänkt motstånd. Försöker kartlägga de affektiva förhållanden som omger mig. Tänka ut strategier. Balansen mellan affekt och förnuft måste återställas. –– Dricker mer kaffe nu. Tankarna håller mig vaken långt in på natten så jag är kroniskt trött hela dagarna. Jag måste sluta med det. Jag måste ta en paus och återställa kroppen. Jag måste ta ledigt.