8 OKTOBER

8 OKTOBER. NATT. Djup känsla av disorientering. Tid och plats är diffust, tankarna frånkopplade kroppen. Samtidigt stark lust att skrika, slå sönder omgivningen, sätta i brand, men kroppen är fullständig utmattad. –– Den exkluderade är som den fattige. Känslan av att vara trängd. Behovet att explodera men samtidigt vara fastlåst. Frustrationen, desperationen, det mattar ut en. Suicidet går jämsides med begäret att fly, att leva. Det är en kamp att erövra förståndet, bara att erövra det, och fortsatt kamp att använda det. Men det är den mest grundläggande förutsättningen för att leva och för att fly. Bara fungerande hjärnor producerar liv. Med förståndet måste man inom sig skapa en impuls till kamp och kunskap som driver en till att leva på ett sätt som är oemotståndligt och förstärker begäret att leva och dess glädje. –– Först är det tankarna som håller mig vaken långt in på natten. Tröttheten kommer, sedan rubbas alla kroppens rytmer. Hunger, huvudvärk, muskelryckningar, tics… Tankarna har sina tider och världen sina, kroppen hamnar emellan. När jag vunnit tillbaka kroppen vet jag att jag tagit ett avgörande steg i flykten. –– Bara tre timmar till jag återigen ska tillbaka till fabriken. Ord kan inte beskriva mitt hat.