Vi har inte längre några ursäkter

Vi har inte längre några ursäkter. Vi kan inte låta njutningsflödet ta mer tid. Arbetet tränger tiden och njutningsflödet får den återstående tiden att rinna ut. Vår asketiska regim måste tänja på tiden, dra ut på den. Vad säger vår Lärare om detta? Ingenting. Han vet ingenting om fabrikslivet, om tröttheten och den trängda tiden. I klostren upplevde de tiden på helt andra sätt. Det går inte att jämföra. Vår Lärare är inte till någon hjälp här. Även om säkert de också frestades av njutning så omgärdades inte deras vardag av samma njutningsflöde som vi idag. De var inte heller ensamma i klostren. För det är först och främst flykt från ensamheten som njutningsflödet lovar. Det är först och främst därför man dras in. Människorna, rösterna. Även om det är artificiellt. Uppmaningarna om deltagande, om DITT tyckande. Även om du alltid är för trött för att delta eller yttra dig. Du vill inte stänga av för tystnaden och ensamheten blir för smärtsam.

Det gäller bara att få en balans, säger vår Lärare. Man måste tillåta sig själv lite själviskhet. Viljan att veta förutsätter det. Ens egna tankelinjer måste fördjupas, ens egna projekt måste få ta tid och plats. Dagens skvaller och debatter och skådespel som tävlar om uppmärksamhet är i regel inte lika viktigt. Man måste till och med tillåta sig själv lite snobberi. Vänd bort blicken, var pretentiös. Var till och med lite nonchalant.

Njutningsflödet har en attraktion som gör balansen svår. Det drar alltid i en. Bara en liten stund till, säger det, konstanta lockelser, aldrig riktigt tillfredställd, det finns alltid mer i nästa stund. Det är ett märkligt tillstånd av rastlös passivitet, stillasittande jagande. Hur som helst är det alltid svårt att behålla kontrollen, balansen.

Det är ett viktigt problem vi måste hantera med vår asketiska regim, det är kanske till och med det viktigaste av alla. Vi har inte längre några ursäkter.