Ett år har gått

Ett år har gått, igen. Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här. Bara de bitar de kan ta bort. Sekunder, minuter, timmar. Arbetets tid. Det måste komprimeras och dras ut på samma gång. Snabbare och mer av det. Där, i fabriken, är tiden allt som spelar roll. Men här utanför har tiden ingen betydelse. Ett år har gått. Ett helt år till. Var det inte mer än så här? Det märktes knappt. Ett helt år förlorat. Ett till.

Är jag den enda som känner så här? Är jag den enda som inte står ut? Men jag låter det vara. Är det för att jag är ensam? för att jag är rädd? Jag låter allting vara. Paralyserad, kollapsad. Om något händer, om det här fabrikslivet hotas av kollaps, då kommer jag glädjas, jag kommer att låta det hända. Kollaps på kollaps. Min hemliga önskan.