För trettio år sedan kämpade våra äldre arbetskamrater mot permitteringar

För trettio år sedan kämpade våra äldre arbetskamrater mot permitteringar. Det strejkades vilt, de hittade på massor av sätt att sänka arbetstempot, de saboterade till och med några maskiner. Men sen planade det ut. Det strejkas aldrig längre. Det är knappt någon som minns hur det var. Till viss del var det pågrund av nya strejklagar men mest av allt planade kämparandan ut därför att de faktiskt vann, de fick igenom sina krav.

Ingen pratar om strejk längre utom facket, men det är också allt de gör, pratar. Ingen gör något längre. Fabrikslivets flöde tycks vara starkare än allt annat. Det bara flyter på. Inget står stilla så inget händer. Fångade i flödet. Är det så här det ska va? Vi har det ju bättre än andra, säger de. Vi har det ganska bra, trots allt. Vi har det bra eftersom vi inte har det så dåligt som andra.

Jag har svårt att känna någon glädje för det här.