Över hundratusen

Över hundratusen. Säkert flera hundratusen måste vi ha gjort. Fyra personer i ett rum i ett större komplex, profilerna kommer in korg efter korg, vi kapar och bearbetar, skickar vidare till nästa rum, nästa led i det stora komplexet. Några tusen på en vecka, år efter år. Vi måste ha gjort flera hundratusen vid det här laget. Utan tvekan.

Det borde ta slut någon gång. Åtminstone minska. De säger att vi producerar kvalitetsprodukter, saker som inte går sönder. Vi säljer inte till hela världen, inte ens hela Europa. När ska det upphöra? Allt det arbete vi har utfört blir fort värdelöst, det blir inte ens historia. Vad har sålts i år, det här kvartalet, den här månaden, det spelar roll, inte det gamla. Inte det ofantliga arbete som inte bara vi utan också flera generationer före oss har utfört, allt det historiskt förflutna arbetet – värdelöst. Världen blir aldrig färdigbyggd, vi får aldrig se tillbaka.

Oftast tänker vi inte på det. Inte ens när jag försöker kan jag känna någon stolthet. Det är främmande material, förlorad tid. Se världen, säger de. Se världen, inte historien. Se vad vi har byggt, hur bra vi har det nu, hur vackert allt är. Men jag ser förlorad och förstörd tid, förlorade och förstörda kroppar, förlorade och förstörda drömmar.