Ditt fabriksliv

Ditt fabriksliv. Vet de hur det är? Vet de hur det är att vakna upp ena dagen med desperat äckelkänsla för livet i den här världen och att andra dagen inte bry sig om det tar slut här och nu? Vet de hur det är, det här livet? Oron och obehaget ackumuleras dag för dag. Utan slut slukar det ditt allt, blir så starkt att du inte trodde idag kunde bli värre än igår. Du vill kräkas över hela världen, du vill försvinna från allt. Du kan inte fortsätta men skjuts fram dag för dag. Det här går inte säger du, och sväljer ditt äckel. Ingen vet hur det är.

Det finns en punkt då kroppen revolterar, i kräkningar och spasmer, när smärtan är så outhärdlig att man bara måste, trots att man vet att det kommer bränna och värka och trots att hungern kommer snart därefter, bara måste, spy, stöta upp och ut det man blivit matad med, ösa galla över kroppen, betongen, alla de andra.

Du skär i den, tömmer den på blod. Utan liv kan de inte göra något. De ska få se. Såren, ärren. Du ska blöda i deras ansikten. De ska få smaka på hatet. Inget ska finnas kvar utom såren, blodet, hatet.

De vet inte hur det är. Du är kvar, bara för att få se, deras ansikten, i ditt blod.