Skrivandet

Skrivandet! Det är för skrivandet vi gör det här, sa E. Det är därför vi upprättar vårt klosterliv, vår asketiska regim. Glöm inte det. Det är vår uppgift och vårt kall. Först skrivandet och sedan följer tänkandet, om vi blir utvalda. Det är så lätt att falla in i njutningsflödet. Det är den djävulska spiral som den här världen kastar in oss i: fabrikslivet och njutningsflödet. De ger varandra och stärker sitt grepp om oss hela tiden. Den asketiska regimen blir allt svårare att följa ju fler avbrott vi låter njutningsflödet fylla åt oss.

– Tricket är att nära en ny slags njutning, en annan sort.
– Men det är en farlig väg. Hur kan vi vara säkra på att inte också en sådan passiviserar?
– Vi kanske inte kan vara säkra, men finns det något alternativ?
– De intellektuella hade en disciplin i ryggen. En disciplin de fick från universiteten, eller tidigare ändå. Tiden de levde i var inte så infekterad av njutningsflödet som vår och de fick riktig bildning. Vi lever i en annan tid. Vi saknar allt det där. För oss kan det vara för sent.
– Jag tror ändå på skrivandet. Visst har vi väl båda funnit njutning i det? Det är svårt och krävande samtidigt som det ger njutning. Det är först nu vi börjat sammanföra det med viljan att veta. Vi behöver bara ge det mer tid. Det finns något där.
– Men det misslyckades. Det gjorde det och kommer göra igen därför att fabrikslivet tränger tiden för oss. Vi kan inte låta oss luras av de här fåfänga drömmarna om att efterlikna de intellektuella. Det är en farlig väg säger jag. Först högmod och sedan besvikelse. Det kommer också att passivisera oss. Och kom inte dragande med det där slitna Beckettcitatet igen.
– Tur för dig att vi har funnit vår Lärare. Du hade glömt det, eller hur?