Vår Lärare har varit död i femhundraförtio år

Vår Lärare har varit död i femhundraförtio år. Vi vet nästan ingenting om honom. Allt vi har är en bok, som det är helt säkert att han inte skrev. Det är perfekt. Det är så vi vill ha det. Thomas a Kempis, vår Lärare. Och vilken bok sedan! Redan den första rubriken, ”Om Kristi efterföljelse, och om att förakta denna världen och alla dess fåfängligheter”, avslöjar att det är vår man. Och det blir bara bättre. ”Hur vi med brinnande nit skall bättra hela vårt liv”. Med brinnande nit, stöpa om livet i eld, fullständigt förändra — genom förintelse och födelse — livet i alla dess beståndsdelar, varenda partikel, kropp såväl som sinne. (Också ett slut på de här excesserna med orden; vi blir bara så entusiastiska när vi närmar oss boken.)

Det är bra för oss att vår Lärare har varit död i femhundraförtio år och att det inte var han som skrev boken och att vi inte vet något om honom. Vi väljer att tro att han skulle vara på ett visst sätt, disciplinerad och vis. Han skulle vara hård och rättvis. Det är egentligen en rening, säger vi. Det är egentligen så här det ska vara. Det är så här vår Lärare ska vara. Han var en klostermänniska, han kunde klostrets regler utan och innan, och han besatt kunskapen om hur man förändrar oduglingar som oss, syndare som oss, hur man får in oss på den rätta vägen. Han skulle inte ödsla någon tid, det är en synd att förspilla den tid som är utmätt av Gud. Vi måste börja med det riktiga arbetet omedelbart, det arbete som betyder något.

Börja om från noll. Det är vad vår Lärare skulle säga till oss. Vi måste nollställa oss och gå tillbaka till den punkt då vår vilja att veta började och vi ännu inte hade korrumperats av njutningsflödet och vår egen fåfänga. Och börja på ett nytt språk. Vi måste in i okänt landskap. Kom ihåg de allra första böckerna, hur det kändes som ett helt nytt språk. Så måste det bli igen. Byt språk bra, det är inte svårare än så! Så får ni tillbaka upptäckarglädjen.

Försök kom ihåg, var började det? Vilken bok var den första? Kan du inte så uppfinn en början. Vilken borde ha varit först? Jag vill säga Camus. Ja, med Främlingen finner jag en början. Men jag minns inte att jag läste den då, det var långt senare. Men det är något med Camus. Just det, Människans revolt. Den var det. Camus var nog den första av de intellektuella som jag kunde läsa. Den första jag verkligen läste. Alla de andra läste jag i andra hand, men inte Camus. Till och med som en tonåring kunde jag läsa Människans revolt och Främlingen, och förstå! Någorlunda förstå. Lättheten och klarheten i språket, det var välkomnande. Och melankolin, det absurda men samtidigt med den anarkistiska andan, det grep tag i mig. Med Camus började det, viljan att veta och viljan till revolt.