Misströsta icke

Misströsta icke! Även de misslyckades ord, hur hopplösa de än är, har ett värde; även de är legitima, behövda. Camus skrev: ”Även om romanen i fråga inte talar om annat än längtan, hopplöshet, ofullbordan, skapar den ändå form och frälsning. Att nämna hopplösheten vid namn är att höja sig över den. Att tala om en ’hopplös litteratur’ är en contradictio in adjecto.” Så skriv, även om det i en mening inte är skrivande, om det bara är ord på papper.

Camus tilltro till litteraturen och konsten är obeveklig och smittsam. Den är emellertid avskuren, innesluten i sin egen sfär. Men det är kanske gott nog. Det är bättre än inget. Den manar till skrivande. Det är bättre att nämna hopplösheten vid namn än att inte nämna något alls.

I en mening skriver jag ännu inte. Det är bara ord på papper, det är inte litteratur. Det har ingen mening, om det är rätt ord. Det här meningslösa skrivandet är kanske ett sökande efter orden, en slags förlitteratur. Ett förberedande. Det är ett gammalt problem, jag vet. Det typiska moderna problemet. Alla de stora skrivarna och tänkarna har brottats med det. Problemet med meningslösheten. Och att ställa det som just ett problem gjorde dem stora, betydelsefulla.

Camus gode vän René Char uppmanade: utveckla din legitima märklighet. Börja med att odla och utveckla din legitima märklighet. Skrivandet, även det förlitterära icke-skrivande skrivandet, är perfekt. Det är ett odlande. Det finns en självhävdelse i det som inte är att förakta. Det är de facto ett steg bort från självömkan, ett nödvändigt distanserande. Ett odlande av självet. Och det är legitimt. Inte inför världen, utan inför sanningen.