Jag vet inte längre vad ett liv är

Jag vet inte längre vad ett liv är. Jag trodde jag visste, men inte längre. Det enda jag vet är att detta inte är ett. Jag har inte börjat leva än, jag vet inte hur. Jag vill lära mig att leva, men vet inte hur. Det enda jag vet är att detta liv inte kan fortsätta. Det måste sluta, sluta för att ett annat ska kunna ta vid. Ett annat liv, annat än detta, detta liv som måste sluta.

Jag ville dö, men kunde inte. Jag kunde inte dö, jag kunde inte göra någonting. Jag har fortfarande inte lärt mig göra någonting. Ingenting, verkligen ingenting. Jag var döende, försvinnande, men kunde inte dö. Också det döendet måste sluta.

Jag har misslyckats med allt. Jag lever inte och jag är inte död. Jag har inte lyckats ta plats och jag har inte lyckats försvinna. De andra vet var de har mig men märker mig aldrig, ser mig inte. Jag syns knappt där jag är, vid sidan om, undanskymd, där ingen lägger märke till mig, där ingen behöver se mig. Trots att jag lever och arbetar nära inpå andra människor är jag ensam. Jag har rymt till ensamheten, rymt bort från alla andra. Jag är en fläck i periferin, nästan omärkbar, men inte så osynlig som jag skulle vilja vara.

Om det finns något alls i min existens, så är det ångesten. Jag är tom, noll, när inte ångesten tar plats. Det är det enda, ångesten är det enda, det enda som tar plats. Det enda jag känner. Den kommer, kommer och stannar, fyller upp mig, och ger sig av. Den stannar ibland och vill inte släppa taget, stannar och tar makten, och ger sig av, när den vill, jag kan inte värja mig. Den kommer och jag vet aldrig vad jag ska göra med den, vet inte hur jag ska försvara mig. Den stänger in mig och får mig att vilja fly. Den paralyserar mig, bryter ner mig, lämnar mig utmattad, stilla, utan något kvar, tom. Den förintar allting, rensar ut, lämnar inte ens ruiner. Jag vill se den som en gåva. Jag vill se den som en gåva för jag kan inte se den som något annat. En gåva som skänker en ny början, ett blankt blad. Men det är en början jag inte kan hantera, inte kan ta i min makt, en början jag är oförmögen att börja. Den skänker klarhet, det vet jag, men också ett straff. Ett straff framför allt. Ett straff för att jag har misslyckats.