Jag grät

Jag grät. Jag skrek. Jag skrek innan jag visste varför. Skrek av uppgivenhet, av utmattning. För att jag tvingades fly, för att jag tvingade mig själv att fly, för att jag förrådde mig själv, för att jag var svag. Jag önskade, i hemlighet (jag förstod det långt senare), hämnd. Jag skulle lämna den här världen, och jag skulle lämna kvar min ångest här, här hos de andra, de andra som skulle bli kvar med ångesten, de skulle lida för vad jag hade fått lida. Jag tänkte det, tänkte det oftare, oftare och starkare, och det kändes äkta, sant, rätt. Mitt liv, det tomma, livlösa liv, skulle lämna den här världen i en sista handling av vägran, vägran och hämnd. Vägran att acceptera det jag blivit tilldelad, hämnd på de, alla de andra, som inte såg. Men jag hade inte sett själv: även i hämnden fanns liv, det förra liv, det som återstod, det jag ville förbi, lämna bakom, fly från. De skulle vinna. Flykten skulle inte vara tillräcklig, tänkte jag. Jag kunde inte fly, lämna mitt liv, på riktigt, om jag lämnade kvar min död. Minnet av mig skulle leva kvar, minnet av en förlorare.

Ångesten sade till mig: du är oförmögen, misslyckad. Du har misslyckats med att leva. Du är inte ens en människa. Du är bara en simpel varelse som har misslyckas med alla försök att vara en människa, vara en av människorna. Du klarar inte ens av att tala. Du är bara en patetisk besvikelse.

Oförmögen till någonting, förlamad, låg jag där. Varken leva eller dö kunde jag. Jag låg där, väntade, väntade på något annat. Inget annat betydde något. Jag väntade och brydde mig inte om något annat. Jag väntade, ensam, med ryggen mot världen. Det enda som betydde något var att komma bort härifrån. Det enda viktiga. Men inget kunde jag göra, inte en rörelse. Utslagen, förlorad.

Stumheten. Röstens, tillvarons, livets stumhet. Jag kunde inte ens längre skrika, inte gråta. Inga tårar kvar, ingenting. Det var nollpunkten, tänkte jag. Inte ens den slutgiltiga flykten förmådde jag. Nu fanns inget kvar, förutom ångesten, bara ångesten. Allt hade den förintat, även slutet.

Jag brydde mig inte. Inget var viktigt. Allt var i vägen. Jag undvek de andra. Jag ansträngde mig inte för att behålla kontakten med några vänner. När jag lämnade en plats, en skola, så såg jag inte tillbaka. Jag såg inte framåt. Inget värt att bevara, inget värt att sträva efter. Det har alltid varit en lättnad, att lämna. Jag har känt mig övergiven ibland, men i själva verket har det alltid varit jag själv som övergivit mina vänner. Ingen har varit riktigt nära, ingen har delat något med mig – jag har alltid varit tom. Och jag har alltid känt att de varit i vägen. Till slut fanns det ingen kvar. Jag kände mig lättad till en början, sedan övergiven och utlämnad. Men jag valde ensamheten, den tvingades inte på mig.