Jag är inte ensam här

Jag är inte ensam här. Jag kan inte vara den enda. Det måste finnas andra där ute som också hatar den här världen, som också vill fly, som vill något annat. Svaga som jag, stumma och isolerade.

Jag vet inte när det slog mig, men en dag tog jag upp pennan för att skriva. Det tog lång tid att börja. Till slut skrev jag: JAG VILL BORT HÄRIFRÅN. Det var allt jag kunde skriva. Jag ville nå någon, någon av de andra som måste finnas. Så jag skaffade en journal, en loggbok för det här fabrikslivet. Det blev en mission. Skriv mot den här världen, skriv i revolt, skriv för att förbanna och förgöra. Skriv ut förtvivlan, hatet och längtan. Det var vad jag ville göra. Något annat kunde jag inte, något annat var otänkbart i min isolation. Om jag bara kan nå de andra, de som måste finnas, om en förbindelse kan finnas, så tänkte jag, om bara… Besvikelsen dröjde inte. Inga mer ord. Ingen förbindelse. Skrivandet dröjer.

Jag låg i min soffa i min lilla lägenhet. Den var inte bekväm och jag gillade den inte. Jag gillade inte något i lägenheten. Det saknades ett riktigt skrivbord, en arbetsplats där jag kunde skriva. Jag skrev ner allt jag saknade i min loggbok, allt som behövdes för att jag skulle kunna skriva på riktigt. Och jag skrev om vad jag ville skriva för jag visste inte hur jag skulle skriva det. Jag visste inte hur jag skulle börja. Kunde jag bara det skulle jag kunna skriva, tänkte jag.

Jag kunde inte skriva. Jag väntade, väntade på att det skulle komma till mig, skrivandet. Jag väntade och väntade. Och det kom, ibland, ibland kunde jag skriva. Jag skrev: JAG STÅR INTE UT. Jag kom inte längre. Aldrig mer än dessa ord, men igen och igen. Misslyckat skrivande, upprepat, aldrig längre än så.