Är det inte fukten så är det kylan

Är det inte fukten så är det kylan. Kylan tränger in, tränger bort mig från skrivbordet, arbetsplatsen. Vad hände med hösten? Den föll bort. Avlivades för tidigt. Kylan tränger in, golven blir som is, fingrarna stelnar, kroppen skakar. Flera lager med tjocka kläder. Bäddar in mig under täcket och filtarna. Det borde inte behöva vara så här i den nya cellen. Tio minusgrader ute nu, det har varit värre. Kallaste vintern på hundrafemtio år sägs det. Inbäddad i sängen med skrivboken. Sovrummet är det varmaste rummet, det vill säga minst kyliga för kylan tränger in i hela cellen. Inbäddad, med skrivboken. Det är hit jag blivit förvisad av kylan för att skriva. Snön mot fönsterbläcket, mörkret och tystnaden, som gjort för poesi. Men inget skrivande. Inget riktigt skrivande. Det skulle bli min Benjaminhöst, men böckerna och tidskrifterna och utskrifterna ligger kvar ute på skrivbordet. Vintern kom emellan, kylan och förfrysningen kom emellan och satte min Benjaminhöst på is.

Kallaste vintern på hundrafemtio år. Dålig tid för att inleda det här skrivprojektet. Om man bara kunde gå i ide, sova sig igenom den kalla och mörka vintern. Det är ju tydligt att kylan inte vill ha oss här. Vi förvisas från världen, från den värld kylan kommer ifrån. Men kapitalets värld bryr sig inte, inget ide för någon. Dålig tid för skrivande.