Sommaren med fukten

Sommaren med fukten. Den var obekväm redan från början, det var väl typiskt att jag skulle läsa Becketts Trilogin också. Som om det skulle göra något bättre. Dubbelt obekväm. Värmen hade inte varit något problem om det inte vore för den där jävla fukten också. Fukten och svetten och brummandet från fläkten och till det förtvivlan och förvirringen också. Becketts förtvivlan och förvirring. Han är skoningslös den där irländaren. Driver en till gränsen, till det inte går att läsa längre och man måste slänga ifrån sig boken för att inte bli galen. Men så går det ju inte att bli färdig med Beckett och lämna det bakom sig, man dras in igen och lämnas inte ifred, som om det är något demoniskt över Becketts böcker. Det är en ångestmaskin. Värmen och fukten och dessutom förtvivlan och förvirringen också. Dubbelt obekväm. Långt in på natten, ångestmaskinen drar med en långt in på natten tills man måste slänga ifrån sig boken för att inte bli galen. Göra ett avbrott och göra något annat för det finns ingen sömn den här sommaren med fukten och den dubbla obekvämheten. Det kommer inget gott ur Beckett. Det kan jag säga med säkerhet. Det kommer verkligen inget gott ur att läsa Beckett. En maskin som alstrar obekvämhet och förtvivlan och förvirring och trötthet och som kastar ut en och drar in en igen och fortsätter så tills det inte tycks finnas något slut. Det är Becketts ångestmaskin, inget gott kommer ur den.

Långt in på natten, driven till gränsen av Beckett. Det måste finnas något annat att göra. Det tänkte jag när jag började teckna. Ur desperation började jag teckna. Eller klottra för man kan nog inte kalla det teckning. Med desperation kommer man ur maskinen, med desperation klottrade jag ansikten med rynkor och skuggor, ansikten deformerade av desperation. Det såg nästan ut som Samuel själv i början men blev fort någon helt annan. Kan inte sova i alla fall. Och nu skapar jag dessa ansikten som stirrar tillbaka. Snart kommer mina skrivböcker vara fulla med ansikten, befolkad av ett helt släkte. Deformerade monster från natten. Kan inte sova i alla fall, inte efter Beckett.

Är det möjligt att skriva efter Beckett? Dum fråga, såklart det är möjligt. Det är nästan omöjligt att inte skriva. Men efter att ha läst Trilogin, efter att ha utsatt sig för det här vad det nu är, är det nästan omöjligt att inte drabbas av trötthet. Eller nej, vad är ordet jag söker… fatigue säger de på engelska. Den där tröttheten inför sig själv och inför andra. När åsynen av dig själv gör dig trött. När åsynen av en människa gör dig trött. Det är nihilismens födelse i dig. Nietzsche skrev det, eller om det var någon annan. Det stämmer i alla fall. Det finns ingen utväg, det blir inte bättre. Tröttheten håller i sig. Men det finns inget annat sätt. Det är vad Beckett säger. Det finns inget annat att göra. Misslyckas med desperata försök, försöka igen, fortsätta, misslyckas igen. Det finns inget annat sätt, det finns inget efter. Det finns inget efter Beckett. Han gjorde det omöjligt att skriva, skriva något mer. Efter Beckett är det bara upprepningar. Det var kanske ett misstag att läsa Beckett nu, jag borde ha vänta några år eller decennier.