Fukt och coola minnen

Fukt och coola minnen. Det känns rätt, som precis rätt tillfälle. Den här sommaren med Baudrillard. Fukten tränger in överallt. Värmen framkallar håglöshet och fukten obekvämhet. Rätt sorts melankoli. Rätt för att läsa Jean Baudrillards Cool memories. Han började föra ner sina anteckningar 1980 och fortsatte i nästan två och ett halvt decennium. Besvikelsen och uppgivenheten efter ’68 är påtaglig, känslan av att det inte finns något hopp kvar, att allt är förlorat. Vi befinner oss i ett komatillstånd skrev han då, på åttiotalet. Ingenting blir bättre under de nästan två och ett halvt decennium han skriver i sin journal. Det har fortfarande inte blivit bättre. Värmen och fukten och jag och Baudrillard den här sommaren – det känns rätt. Det enda som känns rätt här nu.

* * *

Fukten gör det svårt att sova. Spenderar natten åt att hoppa mållöst mellan kanalerna. Emotionell plasma. Allt är över nu. Det finns inget verkligt längre, inget som skickar oss in i extas. Vi hålls flytande, skvalpande på en slät yta av förförelser. Baudrillard talar om det hela tiden. Seduction. Ytliga och disparata och skiftande objekt passerar förbi i flytande former. Läsningen påminner om zappandet på tv:n. Korta sekvenser, utan uppenbart samband. Några bilder återkommer, särskilt den kvinnliga kroppen. Han skriver mycket om det feminina och om den kvinnliga kroppen. Den är överallt. Tecken, lockande objekt, förförelser. Han skriver också om en kvinna. Är det en vän? en älskare? är det samma kvinna? Förförelsens utdragande limbotillstånd. Det finns ett slags våld i förförelsen, något våldtäcksartat. Det är tillräckligt för att göra vem som helst ängslig. Han skiftar fram och tillbaka, mellan fascination och skräck. Det finns ingen lösning på förförelsens upplösande. Inga lösningar, ingen feminism. Baudrillard gillar det inte, denna ”shitty feminism”. Det är illusioner, säger han. Det är nostalgi. Möjligen kan man göra något med förförelserna. Spela med, ta dem längre. Han försöker göra skrivandet förföriskt. Det är inte ett sociologiskt eller politiskt eller filosofiskt verk. Det är inte en dagbok. Det är inte ens en bok egentligen. Inget är säkert. Inte förförelserna, inte analyserna om det är analyser, inte skrivandet, inte den aktiva nihilism. Han skrev det i början av åttiotalet. Accelerationismen eller eskalationismen kanske inte är tillämpbara strategier längre. Det är en melankolisk tid, för Baudrillard, för alla. Den revolutionära yran är sedan länge borta. Det finns inget ärofyllt historiskt projekt längre. Arbetarna, som en gång var hjältarna, den historiska negationens hjältar, har tystats och blivit en transparent arbetslös massa. Och den intellektuelle, som plikttroget tog på sig rollen som negationens budbärare har blivit lika överflödig, förlorad i överbefolkningens tysta massa.

”A generation has disappeared or changed direction. A backfire against theoretical radicalism – and one in which socialism has played its part. The symbolic murder of the intellectual class, not at all unlike the symbolic murder of the political class by the silent majorities.” (s. 75)

Baudrillard är melankolisk, pessimistisk. Men det finns en dold förhoppning där, det är klart. När dialektiken fryser flyter dialektikens heliga exkrement upp till ytan. När erövrandet av framtiden stannar upp, när nuet fryser till och stelnar kommer vi se det förflutnas exkrement resa sig. Det är Baudrillards hemliga förhoppning.

* * *

Han besöker Berlin. Han ser muren. Graffitin täcker muren precis som det täcker tunnelbanan i New York. Den har redan blivit ett monument för nostalgin. Kunde han föreställa sig att den sex år senare skulle rivas i en historiens dödsryckning?

Med melankolin kommer nostalgin. Den är svår att släppa, och det är motvilligt han ser tillbaka på historien. Han försöker fixera blicken på det samtida. Det här är vad vi gör idag: obeveklig terapi. Vi kultiverar vår egen koma. Vi vägrar att släppa taget och låta världen dö. Vi dyrkar proteserna. Han säger att vi klänger fast vid en terapeutisk reinkarnation av en död värld, en förfluten tid.

”The world put on a show of despair after 1968. It’s been putting on a big show of hope since 1980. No more tears, alright? Reaganite optimism, the pumping up of the dollar. Fabius’s glossy new look. Patriotic convivialty. Reluctance prohibited. The old pessimism was produced by the idea that things were getting worse and worse. The new pessimism is produced by the fact that everything is getting better and better. Supercooled euphoria. Controlled anaesthesia.” (s. 173)

* * *

Baudrillard drömmer om en fundamentalt pessimistisk politisk strategi. Kanske är han för trött för att realisera något sådant, kanske är det omöjligt i det rådande tillståndet. Men hatet har han inte släppt. Han drömmer om en strategi utan illusioner, en strategi som är cynisk men energisk och tvingar det rådande tillståndet till en öppen utmaning. Han är inte rädd för att kallas immoralist. Alla fördömer pessimismen som moraliskt förkastlig men denna immoralism är vår sista chans. En acceleration av pessimismen och likgiltigheten inför det politiska och det samhälleliga är vår enda chans att bryta med det här tillståndet. Aktiv nihilism. Om den är moraliskt stötande so be it.

* * *

Fukten är överallt. Den lägger sig över allting, det går inte att fly från den. Det går knappt att läsa någonting med all den här fukten. Obekvämt, irriterande, tröttande. Som med läsningen, det fragmentariska och kryptiska och mållösa. Påträngande och bortstötande. Man skulle behöva ge upp inför det, låta det uppsluka en, fukten och läsandet.

* * *

Andra och tredje boken. Åttiotal blir nittiotal. Muren faller men samtidigt ser han en ny mental mur resas och han fruktar ett kommande krig. Han tycks förebåda kriget mot terrorn, det fjärde världskriget. Det är en aning om vad som komma skall, och inget tyder på att det kommer bli bättre. Kanske är det därför han talar mer om Gud nu. Om Gud, och om Godhet och om Ondska. Katarerna dyker upp i anteckningarna. Hans beundran för kättarna. Katarerna och manikéerna. Den skarpa dualismen. Det är den enda räddningen, tycks han säga. Men det är osäkert vad han vill säga. Han kastar ut idéer, tankar. Accelererar, eskalerar. Det är extrem teori. Inte först och främst i ståndpunkterna – för han står inte alltid för dem – utan i framkastandet. Han skriver om att skrivandet måste springa före, det finns ingen poäng med att vara nostalgisk för något som världen ändå bryter upp och tömmer ut. Han försöker förekomma en redan extrem värld med ett ännu extremare och förföriskt skrivande. För Baudrillard räcker det inte med att beskriva och analysera, teori måste bli en händelse. Den måste kidnappa historien och förekomma sitt eget öde. Teori kan utmana världen, skriver Baudrillard, genom att bli mer. Om världen är fatal så låt oss bli mer fatala. Om den är likgiltig så låt oss bli mer likgiltiga. Vi måste erövra världen och förföra den genom en likgiltighet som är lika eller mer likgiltig är världens.

* * *

Politikerna är immuna mot det de representerar. Skandaler och korruption har ingen effekt. Politiken är verkligen händelselös. Den politiska scenen fungerar som antidepressiv medicin. Den bedövar våra sinnen och döljer för oss den verkliga katastrof som världen är orsaken till. Politiken skjuter upp kollapsen och politikerna producerar tekniker för att påtvinga frivilligt deltagande i uppskjutandet. Det finns ingen anledning att angripa politikerna, man behöver bara vara tydlig med att man inte tänker ha med dem att göra.

* * *

Arbetaren var modernitetens hjälte, det var Marx’ och Jüngers hjälte, det var den totala mobiliseringens hjälte. Nu har den gamla hjälten blivit en överflödig massa men måste ändå till varje pris integreras. Massan måste vara virtuellt närvarande hela tiden. Den måste vara närvarande i det politiska skådespelet, som procentsatser och allmän opinion. Och mer ändå: den måste uttrycka sig, tycka till och kultivera sina åsikter. Massan måste bli interaktiv! Det kallas för en seger för demokratin och friheten och säljs till oss som vår frälsning. Men det är påtvingad hoppfullhet menar Baudrillard.

”You should never let the slightest glimmer of hope show through. The slightest weakness is immediately exploited by the fanatics of optimism.” (s. 95)

Om man bara kunde vara fanatiskt passiv. Fanatiskt immobiliserad. Som Bartleby. Orörlig och tyst, utan hopp och utan potential.

* * *

Fjärde boken. 1995-1999. Strejk i den franska metropolen. En air av utopi. Äntligen! utbrister Baudrillard. Äntligen ingen kommunikation! En stunds tillbakadragande, en stunds perfektion. Ett litet andrum. Över på ett ögonblick. Allt över på ett ögonblick och ingen förändring. Det hände utan att egentligen hända. En illusion, en icke-händelse. Besvikelsen igen.

* * *

”Proposal for a new law: all the speculators whose ill-gotten gains exceed the earnings of an average worker over the course of his or her working life will be sentenced to death.” (s. 42)

* * *

Femte boken, den sista. 2000-2004. Om 11 september skriver han inte mycket, nästan ingenting. Bara en handfull korta anmärkningar. Men det var utan tvekan en Händelse. Efter åttio- och nittiotalets stagnation, när ”händelserna var ute i strejk”, inträffade nu en Händelse som är omöjlig att förneka. Nu är vi i krig. Det är minst lika mycket ett krig mot oss själva som mot terrorismen. Världen har blivit panikslagen och suicidal. Men Baudrillard skriver ingenting om det i Cool memories. Han skriver om det på andra ställen, men inte i sin journal. Kanske var det inte en betydelsefull händelse för honom själv. Men för oss tvingar den oss till att tänka om fundamentala problem. Det här är onekligen det fjärde världskriget (det tredje var kalla kriget), och det finns onekligen en våldsam antagonism. Men den är inte mellan civilisationer eller mellan religioner. Den är mellan det globala och globaliseringen själv. För att förstå det här måste vi förstå Ondskan. Det är vår främsta utmaning idag menar Baudrillard. Han är uppenbart bitter över filosofin som fullständigt missförstått förhållandet mellan Godhet och Ondska. Vi har trott att Godheten har trängt undan och besegrat Ondskan i takt med Historiens utveckling, men i själva verket har de alltid varit tvillingar i samma rörelse. Vi saknar förståelse för Ondskan.

* * *

Avslutet: ”God scoffs at (smiles at) those he sees denouncing the evils of which they are the cause.” (s. 112)