När jag säger att jag hatar världen menar jag det verkligen

– När jag säger att jag hatar världen menar jag det verkligen, sa E.
– Hatet uttömmer en, sa jag, det finns inget kvar efter man är färdig med sig själv.
– Varför har inte allting försvunnit? Allt är redan dött eller ruttnar inifrån, hur kan det finnas någonting kvar?
– Kanske för att vi fortfarande tror på världen, tror att det fortfarande finns liv kvar här.
– Kanske för att vi tror på oss själva.

– ”Det finns inget mer att säga, allt måste förstöras.” Det är från Det stundande upproret.
– Vi ska ta hand om det som lämnats kvar, det ska inte finnas något att återvända till.
– Det är bara vi som är kvar. Det är till oss det kommer tillbaka.
– Ta hand om oss själva. Se till så att vi försvinner, en gång för alla.
– Vi måste klargöra varför vi hatar världen och vill att den ska dö. Det räcker inte att försvinna.

– De har rätt instinkt i alla fall, fransoserna. Men det här snacket om gemenskaper… Det är för mycket svärmande kring gemenskap.
– Det finns för mycket gemenskap. Vi måste ta hand om det också.
– ”Egentligen så är de sociala formernas sönderfall en välsignelse.” Det är också från Det stundande upproret.

– Jag har fått nog av fransoser.
– De också verkar det som.

– Hur tänker du dig försvinnande egentligen?
– Som utrymning. Att lämna skiten åt sitt öde. Finns det något annat sätt?
– Det är för rent, tänker jag. För lite hat, för lite hämnd. Det måste ske med eld. Det måste brinna.
– Det kommer av sig själv. Det börjar alltid brinna, förr eller senare.
– Jag hatar världen och vill att den ska dö. Nu. — Nu!
– Du tror fortfarande för mycket på dig själv. Oroa dig inte, världen kommer att brinna. Poängen är att vi inte ska vara kvar när de försöker bygga upp världen igen. Lämna dem bland ruinerna. Och när de gett upp tar vi hand om resterna.
– Men i så fall måste vi bränna broarna när vi utrymmer. Och inte bara broarna.