Det kan fortfarande bli mycket värre
”Det kan fortfarande bli mycket värre. Det är det första vi måste erkänna,” sa E. ”Vi lever redan i katastrofen, men vi får inte lura oss själva. Det kan fortfarande bli mycket värre.”
–”Det inte bara kan,” sa jag, ”det KOMMER att bli värre.”
Men vi är i alla fall kvar här. Vi frågar oss vad vi måste göra nu. Hur går vi vidare? Och varifrån är det vi går vidare? Hur är vi i världen, E. och jag? Vi är väldigt olika vi två. Vi vill gärna tro att vi dragit oss tillbaka till marginalen, att vi befinner oss i något slags gränsland. Kanske lurar vi oss själva, men ändå – varför vi två? Och vad är detta gränsland? ”Det är en nödvändig illusion, skulle jag tro,” sa E. Vi är i katastrofen, hur mycket vi än vill föreställa oss i marginalen så står vi inte utanför. ”Det räcker för att göra vem som helst galen,” sa E. Det är så förvirrat här i gränslandet. Vi kan inte bestämma oss.
En sak kan vi åtminstone vara överens om. Det kommer att bli värre. ”Om vi bara kunde börja där,” sa jag, ”det kommer att bli värre.”
Klämda mellan omöjligheter, ingen utväg. Så föreställer vi oss vår situation. Men egentligen har vi alla möjligheter, säger några till oss. Det är rent av vår skyldighet, säger andra. Skyldighet att ta vara på möjligheterna. Men vi har lyssnat på allt för många optimister. Vi har lämnat hoppet bakom oss. Kanske är vi galna, fullständigt vanvettiga. Idioter. Men klämda mellan omöjligheter har vi slutat streta emot. Utan utväg har vi stannat upp. Det kommer att bli värre. Det här är inte rätt tid för att följa optimisterna i sina självbekräftande sisyfosarbeten. Det kommer att bli mycket, mycket värre.
Kanske är vi galna, fullständigt vanvettiga. Men då får vi väl vara det. Det kommer bli värre, och vi kommer bli mer vansinniga. Hur kan man vara annat i den här världen? Världen gör oss vansinniga, vanvettiga, galna.
Hur hamnade vi här? Tillfälligheter, kanske. Vi är så olika E. och jag, det måste vara en ren tillfällighet att vi hämnade här tillsammans. En liten olycka, kanske. ”Det bekräftar bara det omöjliga i situationen,” sa E. ”Att vi två hamnade här visar att våra möjligheter inte spelade någon roll, att de bara är skenbara. Det är omöjligt att ta sig ut härifrån. Det kan bara bli värre.”