Det finns många anledningar till att vara pessimistisk
”Det finns många anledningar till att vara pessimistisk,” sade E. ”Men det finns ingen anledning till att vara nedstämd, inte för oss.” Vi åkte till E:s lägenhet efter jobbet. Hans egentliga arbetsplats, som han kallade den. Han hade påbörjat arbetet, vårt arbete; att skärpa den kritiska blicken. Det var vår uppgift, menade han. ”Vi har det ju väldigt bra jämfört med andra. Vi kan uthärda de mörka åren på ett relativt bekvämt sätt. Vi har allt vi behöver för att överleva. Vi behöver bara förbereda oss. Det värsta har inte kommit än.”
Vi lever under de mörka åren, om det var vi överens. För oss finns det inga ljusa utsikter. Allt är mörkt, allt är förlorat. Allt vi kan göra är att dra oss tillbaka till kammaren, till våra egentliga arbetsplatser, och börja arbeta. Det är vårt sätt att överleva, att uthärda. Vi kan se hur mörkret lägger sig över världen omkring oss. Vi kan inte göra något åt det, vi kan bara bida vår tid på kammaren, sänka våra blickar i böckerna och studera. Arbeta. Det egentliga arbetet, det som betyder något. Betyder något, kanske inte för oss, men för de kommande generationerna. ”Det är för dem vi måste göra det,” sade E. ”Inte för vår egen skull utan för att vi är skyldiga dem det.”
”Var tror du vi är på väg? Vad ligger bortom horisonten, framtiden eller slutet?” frågade jag E. ”För oss finns ingen framtid. Bara ett slut. Allt vi kan hoppas på är att det verkligen är ett slut som tar bort allting, inte lämnar något utan våra minnen och vår skuld,” svarade han. Jag frågade om han inte hoppades på en ny början. ”Jag har svårt för att föreställa mig det, men du gör det inte, för dig finns det ingen, och det ger mig hopp.” Ett hopp mot hoppet. Så långt har vår besvikelse drivit oss. Det finns ingenting kvar. Allt vi hoppas på är ett slut, ett definitivt slut på allt det här. ”Världen lever på hoppet,” sade E. ”Så länge vi hoppas kommer det bara fortsätta.”
Så vi började med arbetet. Det finns ingen anledning att vara nedstämd, vi har ju trots allt privilegiet att kunna göra det. Vårt hat tillåter oss inte att inordna oss i världen. Vårt hat och vår besvikelse tillåter oss inte att hoppas. Vi tillåter inte världen att leva på vårt hopp. Vi vill beröva världen på vad den har berövat oss.