Vrider och vänder på mig

Vrider och vänder på mig, inga obekvämheter, slappnar av, hela kroppen, släpp alla spänningar, andas ut, andas lugnt, låt det svarta ta över innanför ögonlocken, ge efter, låt det falla… Men det går inte alltid. Tankarna vägrar att ge upp, de måste få en lösning, de har inte landat, de drar en spänning så att hjärnan inte kan slappna av. Och andra rörs upp, gamla olösta, de blir fler om inget görs. Vridningar och vändningar, nya positioner – hur länge har det pågått? Leta strömbrytare, ögonen ner i kudden för att skydda. Långsamt, boken och pennan, om tankar kan bli ord kan de spikas ner, fästas och inte fladdra, mindre som spänner hjärna, kropp, rastlös sömn utan svarta, falla… Längtan, efter sömn, efter morgon, en morgondag, annan än denna, med annan tid inte dåtid, nytt. Färgerna är gult och grönt, akvarell och bläck, byggnader och kartor, visioner, Men det är strukturer, inte relationer, inte en enda människa, visioner utan människor, utan motsatser – strukturer. Det är nostalgi. Det är gult, omslaget, Castellinas Discovery of the world, dåtid, alltid dåtid, aldrig framåt. Det är för att det är olöst, det som varit, det som kommer. Försök igen, position och det svarta och falla, släppa och falla… Ingenting, gör ingenting. De är gamla, böckerna är redan, alltid, gamla. Det är läst, det är gjort. Skriv. Det är det som är nu. Nu, imorgon. Skriva, sova och drömma.