Ett intellektuellt projekt!

– Ett intellektuellt projekt! Vi måste ha ett projekt att hålla oss till, annars funkar det inte. Vårt riktiga arbete, kvällens och nattens arbete, måste ha ett projekt annars blir det inget av det. Vi är fortfarande för förvirrade. Som idioter irrar vi omkring helt utan bäring. Vad ska vi ta oss till? Var börjar vi?
– Man börjar med sig själv, till och med en idiot förstår så pass. När man blivit klar med sig själv kan man börja ställa andra frågor. Vad är problemet med oss?
– Allt är fel med oss, vi är en jävla skandal. Vi är oduglingar, vi misslyckas med allting. Allt vi gör blir fel och vi fattar ingenting. Idioter är vad vi är. Idioter! Först när vi börjat inse vidden av vår egen idioti kan vi börja ställa andra frågor. Först då kan vi börja med det riktiga arbetet, det seriösa arbetet.

– Studie i idioti. Det är vad vi borde kalla vårt projekt. Där borde vi börja.
– Bara en idiot kan komma på något sådant! Det är perfekt. Det är logiskt att vårt första intellektuella projekt blir ett riktigt idiotprojekt. Ett tafatt försök att teckna en idiot-ekologi.
– Jag gillar det ordet, ekologi. Då låter det som att vi vet vad vi pratar om.
– Det betyder läran om sambanden mellan organismerna och dess miljö. Enligt wikipedia i alla fall.

– Människor i allmänhet är idioter. Vi är inte ensamma. Beckett till exempel, han var också en idiot.
– Men vi är inte som honom. Han visste vad han skulle göra med sin idioti. I jämförelse är vi kompletta idioter.
– Det är för simpelt att dela upp idioterna i bra och dåliga. Det finns en annan mer grundläggande skillnad. Vid sidan om de kompletta idioterna finns de KOMPLEXA idioterna. Den första gruppen är simpla och enkelspåriga. Oftast bekymmerslösa och lyckliga. För den kompletta idioten är världen simpel. Den är hel, utan tillkrånglande skavanker och brister, utan hål och mörker. Om de blir olyckliga är problemen alltid enkla att lösa eller det finns i alla fall alltid en enkel lösning. Problemen är hur som helst aldrig komplexa. Men komplexa idioter är aldrig lyckliga. De kan vara mer eller mindre olyckliga, men aldrig så helt och fullt uppsluppet lyckliga som kompletta idioter. Det har att göra med skam. Den vet att den är en idiot. En typisk idiotfras som ’det enda jag vet är att jag inte vet’ är något som bara komplexa idioter kan häva ur sig. Och det är förresten kanske det enda de kan förstå. Alltså, de kan förstå att ’det inte är så enkelt’, det vill säga det är komplext, men vidden av deras komplexitet, exakt hur idiotiska de är, det kan de inte begripa. Vilket förklarar varför de är så olyckliga, de misslyckas ju med att förstå det mesta och får därför skämmas för sina patetiska försök.
– De förstår nog en sak till. De förstår att SPELA idioter. De kan låtsas vara idioter, det vill säga mer idiotiska än de är. Det är ett simpelt – idiotiskt! – sätt att handskas med problem, ett sätt att kringgå och undvika konflikt. Jag tror de flesta komplexa idioter är rädda. Rädda för det de inte förstår, alltså nästan allting. Desto bättre man blir på att låtsas vara en idiot ju bättre blir man på att hantera konflikter och därmed också kanske lite mindre rädd och olycklig.