När energierna har tagit slut

När energierna har tagit slut, kärnorna fallit samman, hoppet runnit ut och isolationen slutits runt mig. Det finns ingenting att göra längre, inget att säga. Tröttheten passiviserar, hopplösheten förstummar. En vägran kommen ur kraftlöshet. Vilja endast till intighet. Negativ passivitet, den sista utvägen, eller så trodde vi.

Käre Bartleby,

Vi vägrar låta någon tala för oss, för dig eller mig eller någon annan av vårat släkte. Men jag måste skriva till dig, inte för att berätta något utan som en vägran av isolationen. Jag skriver också för att ta upp ett taktiskt spörsmål. Det gäller vad vi kan kalla organiseringen av passiviteten. Vi har förstått det som en autoimmun smitta, som en inre trötthet bejakad genom att avstå, inte göra, inte delta. Jag är rädd för att det inte räcker. Förfallet sker inte fort nog. Inte ens passivitet räcker när uppkopplade skärmar trängs in och lyser upp innanför isolationen. En ny krigföring mot passiviteten har inletts nu när också sömnen eroderas och aktivitet endast kräver en tummes minimala rörelser på blanka glas. Ja, sömnen är den sista och ännu inte nedbrutna gräns som den här Världen försöker erövra, men för att undkomma dess eliminering behövs mer drastiskt undandragande. Det skulle sticka ut. Vår osynlighet skulle hotas. Vad kan vi inte göra? Inte ställa väckarklockan. Försova oss. Men som sagt, vi kommer att synas. Vi kommer att behöva komma samman för att skydda våran sömn och våra drömmar. Vakta varandra så distraktionerna inte kommer åt. Det är nödvändigt, käre Bartleby, att lämna isolationen.