Archive for the Category homo sovieticus

 
 

Lenin hade rätt och fel

Lenin hade rätt och fel, men framför allt en modell, något att förhålla sig till, att kopiera eller invertera, eller både ock.

Vi läser Vad bör göras? Vi vill ha strategier. Konkreta uppslag. Något att utgå ifrån. Kopiera och eller invertera. Det som måste göras. Hundratretton år senare. Vi ler åt det, Lenin, här sitter vi och läser Lenin – hundratretton år senare! Ett mått, kanske, på hans strategiska briljans, eller den fullständiga frånvaron av briljans i samtiden. Vi har knappt hittat någon annan. Strategen, det är Lenin. Fortfarande. För han lyckades ju, inte sant. Han grep makten, inte själv även om han sedan gavs makten. Han ledde partiet till makten. Det måste finnas något att lära här. Så vi läser Vad bör göras? Och vi börjar baklänges.

Det börjar med tidningen. Att skriva, sätta ihop och sprida tidningen är i sig att organisera och skola revolutionärer. Tidningen skapar eller kan skapa faktiska förbindelser med kämpande arbetare och är något konkret för revolutionärerna att göra. Det är inte något strikt teoretiskt utan binder samman en mängd aktiviteter. Och det är något enkelt. Relativt enkelt i alla fall. Enkla medel bör användas, så att det är enkelt att börja men också att det blir simplare när det växer. Tidningen är också en verksamhet som inte sätter allt på spel, så som demonstrationerna tenderar att göra. Det ”nätverk av agenter” som etableras blir i praktiken också ”mobiliserade” i allmänhet, inte bara för tidningen: ”det skulle underlätta ‘transporter’ inte bara av litteratur utan också av revolutionära krafter från en plats till en annan.”

Vi måste vara beredda på allt, skriver Lenin. Organisationens smidighet är a och o. Verksamheten måste vara av den typen att den alltid är möjlig att göra, vid såväl intensiv kamp som vid stillestånd. Denna organisation är annorlunda mot fackföreningarna, både innehålls- och formmässigt. Lenin menar att: ”Hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet.” Därför kommer inte den ekonomiska kampen att ena. Men det räcker inte med att bara etablera politisk organisering, för att hänga med i klassens spontana rörelse behöver något göras åt ”amatörmässigheten.” Med det menar Lenin dels att helt enkelt göra ett bättre jobb och att bättre använda verktyg och förmågor, och dels att inte åka fast. Att inte behöva börja om från noll igen och igen. Kontinuitet är helt avgörande för framgång. Amatörmässigheten rättfärdigas med hänvisning till ”spontanismen” i den ekonomiska kampen. Det är ett misstag både opportunister och ”revolutionister” gör enligt Lenin. Eftersom den ekonomiska kampen ses som grundläggande och ”genuin” tror opportunisterna och revolutionisterna att även den politiska kampen bör efterlikna den. Det är inte spontanismen i sig Lenin förkastar utan att den ekonomiska kampen inte går bortom den. För att göra det krävs medvetande, som kommer med teorin, som i sin tur endast politisk organisering kan ge. Praktik är inte teorins motsats, ”teori” är exakt vad som behövs och som kan lyfta oss ur amatörmässigheten. Lenin skriver: ”Ni skryter med ert sinne för det praktiska, men ni ser inte det som varje rysk praktiker känner till, nämligen de underverk som energin inte bara hos en cirkel utan även hos enskilda personer kan utföra i det revolutionära verket.” Och han skriver att det inte är revolutionärers uppgift att utföra ekonomisk kamp åt arbetarna, den måste de själva utkämpa och gör så också bäst själva. Revolutionärernas uppgift är den politiska kampen, som siktar på hela proletariatets frigörelse, inte endast lokala arbetares ekonomiska vinning.

Vi måste tillstå så här långt i vår läsning att det inte var den Lenin vi väntade oss. Det verkar som att vi läser på ett helt annat sätt än de flesta. Vi väntade oss mycket disciplin, struktur, direktiv, konspirativa taktiker. Istället läser vi att när någon ansluter sig till partiet måste det innebära en personlig tillväxt av praktiska färdigheter, intellektuell utveckling, att förmågor och erfarenheter ska växa, och så vidare. Hemligheten finns onekligen där dock. I Tsarens Ryssland var det oundvikligt för att överleva. Men att vara hemlig och bruka illegala medel betyder inte sammansvärjning, att vara ”konspirativ,” tvärtom egentligen: på gräsrotsnivå är målet att nå ut med agitationen så mycket som möjligt. Men det stannar där och söker inte konfrontation med staten. Den centralisering Lenin talar om syftar framför allt på tidningens ”allryska” karaktär och partiets program. Det syftar också till att förenkla för lokala cirklar, frigöra tid och energi och bättre bruka dem. Men samtidigt vänder sig Lenin emot ”primitiv” demokrati och talar om behovet av specialister och liknande. Centraliseringen är alltså för Lenin också en centralisering av beslut. Detta liknar mer den Lenin vi hört talas om. Även om vissa aspekter kan motiveras av omständigheterna så gäller det inte allt. Han har en förmåga att formulera sig på ett sådant sammanhängande sätt så att det framstår som att allt följer logiskt. Men vi måste reservera oss, för när Lenin talar om centralisering får vi en känsla av att det personligt uppbyggliga igen mekaniskt separeras i en arbetsdelning, själva motsatsen till fostrandet av en ny människa. Lenin talar om nödvändigheter och kanske hade han rätt till viss del, men vi tror att det fanns fler nödvändigheter. Vi vet att det gör det idag i alla fall.

Fostran kan inte ske delat. Det är nödvändigtvis något som växer över, som överskrider begränsningar. Att forcera på avgränsningar i fostran gör den till en fostran av avgränsningar, separationer, en replika av fabriksmänniskan och inte en ny människa. Lenin insåg aldrig det.

Det skulle bli tidningens uppgift att visa på sambanden innanför och utanför arbetet, mellan de olika arbetsplatserna, yrkesgrupper, geografiska platser. Helheten måste målas upp, systemet måste förklaras. Det fostrar. När helhetens orättvisa upprör proletärerna, inte bara de ekonomiska orättvisorna, då då blir proletärerna revolutionärer. Den politiska agitationen genom tidningen syftade till en sådan fostran. Agitationen börjar med avslöjanden. Avslöjanden av missförhållanden, utnyttjande, korruption, och så vidare. En vanlig praktik i den ekonomiska kampen var spridandet av avslöjanden genom flygblad, som blev en uppmaning och uppvigling till kamp, ett slags ”flygblad som krigsförklaringar”. Med arbetare hölls ofta korrespondens som bidrog till avslöjanden och mobilisering av praktiker. Arbetarnas (politiska) passivitet beror inte på att de inte skulle se någon ekonomisk vinning med politisk kamp utan på att de inte känner till eller inte begriper sambanden. Det handlar inte om prioritera antingen ekonomisk eller politisk kamp, utan om att höja konfliktnivån och medvetenheten. Lenin säger att arbetaren redan känner till arbetet och inte behöver informeras om ägarnas våld. Han skriver att ”‘det spontana elementet’ egentligen inte är något annat än medvetenhetens embryoform.” Utvecklandet av full medvetenhet, det vill säga utvecklingen från proletärt uppror till revolution, kan bara komma utifrån, från teorin. ”Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse.”