Archive for the Category sorgen

 
 

Det här är efter betongen

Det här är efter betongen, oljudet, det sterila ljuset. Det är efter flykten. Andrum, lugn, och saknad. Du är inte här, längre. Gräset växer, buskar dör, vattnet i dammen är grumligt. Det förfaller, långsamt.

Sensommar. Du är inte här, något mer. Vad som skulle göras, och vad som kunde göras – tankar som far medan jag går, i gräset, bland buskar, vid dammen, i vinden.

Det är större än jag insett men igenvuxet, förfallet. Det finns arbete att göra. När du var här var det ditt. Din jord, din trädgård, ditt arbete, ditt ansvar. Du gjorde det. Inte så mycket som behövdes. Du väntade på pensionen, så nära.

Saknad, lugn, långsamt andrum. Möjligheterna. Tänker på möjligheterna. Gräset mjukt under fötterna, buskarna och träden vilda och döljande, vattnets sorl från bäcken och vinden i träden. Det är något för efter flykten. Ett annat arbete, nu mitt att sköta, vildvuxet att tämja, en trädgård att vårda, odla, och dölja sig bakom. En retreat. Ett andrum.

En plats med långsammare tid. Tid att odla jorden och trädgården. Odla personligheten. Stort ansvar och många möjligheter ligger framför. Det är livet, tänker jag. Mycket arbete och stort ansvar, men också fullt av möjligheter, till lugn, glädje och njutning lika mycket som sorg och förtvivlan. Så ska livet vara, tänker jag. Det måste ha platser med långsammare tid.

Det igenvuxna borta i hörnet, där bäcken och stenmuren möts, där gräset och träden tagit över, det fångar min blick. Det var helt glömt. Helt gömt! Har inte sett det på så länge. Där vill jag arbeta. Klippa ner, såga ner, rensa upp, bygga upp. Göra i ordning. Skapa en avskild plats där jag kan odla. Jorden och personligheten. Träna kroppen. Läsa poeterna och tänkarna. Blunda och låta en bris av frisk luft dra över kinderna. Skriva orden som kommer. Kanske måla, varför inte!

Går runt och runt. Det är stort. Mycket jord. För mycket för någon enda. Du klarade inte av det själv, det är tydligt nu. Du längtade efter pensionen såklart. Då kanske, då skulle det finnas tid. Men du var också svag. För svag, tror jag. Innan du blev svag var jag det. Då var jag här. Då gav du mig en plats här. Men tänk vad vi skulle ha kunnat göra. En plats där borta i hörnet, där bäcken och stenmuren möts, en plats för mer andrum. Så mycket som skulle kunna ha gjorts. När jag var svag, när du var svag. Det är förlorat nu.

Vi hade behövt det båda två, en plats med långsammare tid. Den här världen gjorde mig svag, och stal din sista tid. Jag kunde fly, och komma tillbaka, men för sent. Din tid kortades ner, för mycket, så att inget fanns kvar.

Sätter mig, i solen, sen och varm, skriver, om saknad och möjligheter, om sorg och vägval i livet och beslut. Vi har båda blivit bestulna och missat möjligheter. Men allt är inte förlorat. Och alla förluster betyder inte bara mindre val och mindre möjligheter. Kanske hade jag aldrig stått här och tänkt vad som kunde ha varit och fortfarande kan bli.

Jag ska nog börja röja, sätta igång. Skapa en plats med långsammare tid. Vi behöver alltid långsammare tid. För att överleva och för att tänka en annan och odla en annan tid.