Två nedslag i Kapitalet för att reda ut jordens och maskinens roll i den här Världens konstitution

Två nedslag i Kapitalet för att reda ut jordens och maskinens roll i den här Världens konstitution.

Grunden är jorden, den bloddränkta jorden. Där finns början och basen. Det allt har utgått ifrån. Marx kallar det för ”den historiska skilsmässoprocessen mellan producent och produktionsmedel.” Det handlar om en produktion av lönarbetare genom att fördriva dem från jorden, inhägna den och göra till betesmark, stifta lagar mot lösdriveri och det onyttiga. Det var så de rättfärdigade det: det nya är nyttigt och effektivt. Gå till Fabriken och berika Nationen! Slöseriet kunde undvaras, liksom feodalherrarnas följen, och statsegendomarna, och kyrkans också. En ny tid ”inskriven i mänsklighetens historia med outplånliga spår av blod och eld.”

Sedan kunde, säger Marx, ”de ekonomiska förhållandenas tysta tvång” ta över för att hålla proletärerna på plats. Men att våldet upphörde är en vansklig föreställning. Det är snarare så att det förändrades. Det fysiska våldet förändrades och förskjöts till andra platser. Socialt och politiskt våld växte fram. Från första början var lagstiftningen om lönarbetet ”inställd på att underlätta exploateringen av arbetarna”. Och vem kan förneka att omständigheterna och arbetet självt var våldsamt? Kroppsligt nedbrytande, dödligt, stympande, för att inte nämna det själsligt utplånande. Våldet fanns kvar, i gruvorna och fabrikerna, i arbetet. Och det vändes inåt, så som när proletären klandrar sin egen person för konsekvenserna för arbetets faror, eller internaliserar företagets väl och ve. Våldet fanns kvar, i arbetet och i själen. Och våldet finns kvar i förnekelsen.

Förutom våldet så förändras tiden. Böndernas tid var inte bakåtsträvande, det var den nya tiden som bröt av med det cykliska som gav uppdelningen nytt och gammalt. Bara efter brytningen blev det nytt och gammalt. Bara efter våldet kunde det rättfärdigas. Bara efteråt kunde de säga, nytt är bättre därför att det är nytt.

Jorden, våldet, tiden. Häri finner vi den så kallade ursprungliga ackumulationen. Det är inte helt lätt att sätta ett datum eller en plats. Det är en lång process som tar plats över ett ofantligt område, det mesta täckt av hav. Enligt Marx börjar det så tidigt som på 1300-talet, med viktiga framsprång i och med Reformationen. Fördrivningen från marken skedde först för att skaffa betesmark. Lagar stiftades för att återge bönderna sin mark. Styrkeförhållanden och taktiska val hade kunnat ge en annan utveckling. Den borgerliga klassens egenintresse konsoliderades allt mer men hade kunnat ta en annan riktning vid ett tidigare skede. Med andra ord; den här Världens uppkomst var en historisk kontingens. Det är oklart om Marx skulle hålla med. Han ger i slutet av avdelningen en tydligt teleologisk beskrivning.

I kolonierna fortsätter våldet. För det räcker inte med pengar, produktionsmedel och andra maskiner för att producera kapital. Om det inte först har producerats proletärer, en ”relativ överbefolkning,” är hela kapitalistens apparat värdelös, ty ”kapitalet är inte ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor.” Beroendeförhållandet måste först etableras, annars blir tillgången på arbetskraft för osäker och lönen för hög. Återigen förtydligas borgarnas behov av staten. En stat för att organisera våldet. En stat för att instifta och upprätthålla deras lag. En stat för att införa ett skattesystem. En stat för att etablera och försäkra banker. En stat för ordning, deras ordning.

Det nya kan indelas, mätas, prissättas och utbytas. Det kommer för en tid att förbli relativt begränsat, alltså rikedomarna, våldet och gränserna kommer att ha territorium att erövra, plats att expandera. Men i dess inre, i ordningens inre logik, är omfånget redan planetärt. Kapitalet strävar efter globalt herravälde därför att det till sitt begrepp är en Värld.