20 JULI

20 JULI. MORGON. Fångad i cellen. Handikappad av den bultande potatistån, nu en stor svartlila klump. Omöjligt att besöka M. som planerat. Det och allt annat måste skjutas upp till senare om det här inte tar kol på mig. Nåväl, mer tid till att skriva här. –– Jag har inte förmått att göra något av tiden som är över. Jag är värdelös. Fullständigt oduglig. Det är på alla sätt en skam. Det går inte att ursäkta. Flykten kommer aldrig att lyckas om jag inte lyckas lyfta kroppen ur letargi och förruttnelse. Tiden i isolationen är lika tom som tiden i fabriken, det är bara två olika platser för samma utsugning, samma uttömning av liv. Tom evig tid utan början. Så känns det. Behöver en början, ett projekt jag inte riktigt vet hur det ska utformas. Tänker mig en vardaglig regim som minutiöst, ner till cellnivå kartlägger och förändrar kroppens mönster, rutinerna och metabolismen. Det är svårare och mer utdraget än jag tänkt mig. Vet fortfarande inte riktigt vad jag misslyckas med.