Läser Foucault som läser om njutningarnas bruk

Läser Foucault som läser om njutningarnas bruk.

Det finns en nära relation mellan etiken och askesen och det är sanningens roll i individens förhållande till sig själv. Stoikerna föreslog att man sätter upp en samling levnadsregler för uppförandet och strukturerandet av vardagen. Centralt är förhållandet till sanningen och hur vishet kan nås. Det är utarbetandet och bestämningen av den etiska substansen. Samtidigt finns hela tiden en kraft, en energia, som strävar mot omåttligheten, mot ”vinets, kärlekens och bordets nöjen”. Det gäller bara att identifiera och klargöra den princip som kan vägleda reglerna för dess hantering. Hur man kan behålla måttfullheten i njutningarna. Det handlar alltså inte om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet utan hur kontrollen behålls. Det är en konst som behöver övning.

Övningen, askesen, har fem huvudsakliga former: träning, meditation, tankeexperiment, självrannsakan och kontroll av inre föreställningar. Det ska inte ha rört sig om avhållsamhetsövningar. Istället skulle övningens positiva effekter tränga bort de negativa. Det sågs som en stilisering av friheten.

Detta ska man göra: att varje morgon fråga sig vad man kunde göra idag, vilka möjligheter som erbjuds. Och på kvällen ställa en balansräkning över vad man har gjort, vad man har lärt sig och hur man har förändrats.

För grekerna i Sokrates tradition skiljde sig inte självövningen på något väsentligt vis från den övning som formar medborgaren. Det är därför inte svårt att förstå varför disciplin och avhållsamhetsövningar hade en sådan liten eller obefintlig roll; de var inte på något avgörande sätt begränsade av samhället.

Det gäller att upptäcka sanningen om sig själv, och tillämpa självets tekniker. Om kroppen är en sammansättning av flöden gäller det att omrikta dem, ge dem en ny strömning. Det inbegriper vanor, affekter och insikter, men framför allt njutningar. Det sexuella begäret har därför fått en central roll. Men det gäller att uppfinna nya njutningar. Att öppna upp sig för alla möjligheter som kroppen bebor.

Men vi återkommer till målet, syftet med askesen. Om det blott skulle vara kroppens sexuella njutningar och tillväxt, som är oändliga, blir det bara perverst. Något på penningens nivå, banalt och tomt. En form utan tänkande, utan verkliga kopplingar. Ensamhet. I slutändan utan vänskap. Vänskapen förutsätter ärlighet och omtanke, omsorg. Sanning i förhållande till sig själv och andra. Sanningen praktiserad utöver den privata sfären. Asketerna strävade inte, som stoikerna, efter balans utan krävde omedelbar och explosiv sanning i och genom hela deras liv vilket innebar hela gemenskapen. Asketen kan därför inte räkna med en harmonisk tillvaro. Asketerna innebär en förvildad närvaro i världen. De offrar och iscensätter sin död för att ge närvaro till sanningen.

Foucault menar att det går att tala om upplysningen, alltså visdomssökandet, som en slags flykt och lämnande. Det är inte någon simpel eskapism eftersom den är intimt kopplad till sanningen. Den agerar ut en separering och lämnar kvar, åtminstone tillfälligt, en flyktlinje. Den extraherar magin i vardagen.