Vi har känt på hur det är när askesen är till för något annat

Vi har känt på hur det är när askesen är till för något annat. Det är ett helvete. Man blir inte bara lite besviken på sig själv vid alla misslyckanden. Man blir trött på ett annat sätt. Också viljan försvinner. När askesen är vår egen, när reglerna och rutinerna, när allting som byggts upp över åren och blivit våra, då finns alltid viljan kvar, oavsett misslyckanden och trötthet. När askesen påtvingas utifrån blir det outhärdligt. Viljan är det första som försvinner. Du vill inte göra vad du måste. Det lockar inte, motiverar inte, blir grått och smaklöst. Begreppsligt vill vi skilja på denna yttre disciplin och den inifrån kommande askesen. Utifrån kan likheter noteras och ifrågasättas, men från det inre betyder skillnaden allt. Träningen syftar för det första till olika saker, olika mål, och utformas därefter. Och mål uppkommer från en särskild början. Om den början inte är ens egna, då blir målet främmande, och träningen en disciplin, en yttre påtvingande makt. Ett helvete.

Det är kanske på ett sätt en konfrontation av väsensskilda livsformer. Man upplever dem som totala. Inget att resonera eller förhandla kring. Om det inte faller naturligt från början blir konflikten oundviklig. Väsensskillnaden skär ner till väsendet, ställer dig inför ett omedelbart beslut. Det handlar om mer än känsla; hela ditt väsen, hela din existens ställs på prov. I de flesta fall, inbillar vi oss, händer detta inte. Utmaningar hör till ovanligheterna i den här Världen. I de flesta fall söker vi oss till former som tilltalar. Vi närmar oss, tvekar, avvaktar. Det är sällan vi verkligen möter någon genuin så vi förhåller oss avvaktande och skeptiska. Det vi fascineras av, även det som för korta stunder hänför oss, blir snart bilder, något distanserat, något borta, något förmedlat, artificiellt.

Vi är inte imponerade.

Ni får ursäkta oss om vi inte blir motiverade av era entreprenörer. Det finns aldrig några dimensioner i berättelserna vi får höra, aldrig några klyftor, motsättningar, några egentliga problem. Förenklingar som bäst. I grunden falskt. Vi avvaktar. Engagerar oss halvhjärtat, när vi måste. Minimal insats. Passiviserar. Imploderar.

Det är önskan om något på riktigt annorlunda som lockar. När ni talar om era nya produkter är det upprepningar. Det är tomt och uttröttande. Vi vill något annat. Men vi talar för döva öron. Ni vill ha disciplin. Ni får trötthet och misslyckanden.