Jag ska säga dig när jag började känna mig hemma i den nya cellen

Jag ska säga dig när jag började känna mig hemma i den nya cellen. Det var när jag packade upp mina böcker och omsorgsfullt kunde sortera och organisera dem hela kvällarna, en ständig aktivitet som aldrig blir klar utan tvärtom. Böckerna skänker en viss värme. Det låter kanske lite fånigt, men det är sant. När bokryggarna täcker de ljusa, vita, tomma väggarna, då har jag gjort det här till min cell. Jag vill ha dem överallt, låta varje yta tas upp av böckerna. För böckerna tränger inte. Varje bok är en dörr, varje tanke och berättelse ett rum att kliva in i, försvinna bort i. Böckerna tränger inte. Ju mer böcker som jag lyckas tränga in i min cell desto rymligare blir den. De samlar damm, visst. Jag kan ju inte besöka alla rum och ytor som böckerna erbjuder. Men på ett sätt gör de det enklare att andas. Jag älskar böckerna, det gör jag verkligen. Det var länge sedan jag förlorade kontrollen över min boksamling. Det är inte så att den är helt osorterad; det finns vissa uppdelningar men de spiller över på alla kanter. Den är inte kaotisk, för jag har trots detta mycket bra koll på var alla böcker är. Den är bara slarvig. Det ger mig mycket glädje, det gör cellen till mitt hem.