Jag väcktes tidigt av att någon ringde och knackade på dörren

Jag väcktes tidigt av att någon ringde och knackade på dörren. Jag låg kvar i sängen. Vet inte vem det kan ha varit. Det blev tyst och jag ville mest av allt försvinna in i sömnen igen. Men jag tvingade mig själv att gå upp, för jag hade mycket att göra den här dagen.

Lägenheten har blivit ljusare, tommare. Tavlorna och målningarna har tagits ner från väggarna, bokhyllorna halvtomma, skrivbordet redan flyttat, golven fulla av kartonger. Lägenheten som har varit min cell håller på att evakueras. Min tillflyktsort, mitt lilla rum där jag har kunnat isolera mig från världen håller på att evakueras. Alla böcker och tavlor och bilder och möbler och allt annat som jag har fyllt min cell med flyttas och ljuset och tomheten tar plats i dess ställe.

Här har tiden stått stilla på gott och ont. Tills nu. Enligt kontraktet har det här varit min cell i sex år och tre månader. Det kunde lika gärna ha varit sex månader eller sexton år. Det hade inte gjort någon skillnad för här har tiden stått stilla. Men nu händer något med det här rummet. Ljuset och tomheten.

Ljuset inne och gråheten utanför. Det är skillnaden mellan inne och ute. Tomheten är samma både inne och ute. Tiden har stått stilla i den här staden, för mig i alla fall. Borås, du gråa, tomma och livlösa stad. Jag är glad över att lämna dig. Du har inte varit bra för mig. Jag hatar dig inte ens, du är för grå och tom och livlös för att hatas.

Det har blivit lite ljusare och lite tommare. Nästan städat, vilket är smått obehagligt. Utan böckerna och allt annat är det inte riktigt mitt längre. Jag ska bara tillbaka hit för att städa en sista gång, det här blir min sista natt här. En sista natt på soffan. Nästan allt är redan borta, men jag har soffan, skrivboken, tv:n, Marilyn Monroetavlan och Blanchots Katastrofens skrift.

Jag har ingen saknad för det här stället. Egentligen kan jag inte lämna det fort nog. Det är bara det att jag inte har förberett mig för den nya cellen ännu. Hur som helst, världen väntar inte och det är dags att evakuera den gamla cellen och inta en ny. Också en ljus och tom plats men det stökar jag snart till. Om det finns någon saknad för det gamla i bakhuvudet så är glädjen över att bygga och stöka till en ny cell så mycket starkare.

Vem det nu var som väckte mig kom inte tillbaka. Var det inte något jag skulle göra? Det här stället stjäl tid och annat också. Hela dagen har gått och allt jag har gjort är att ligga i soffan och titta på Marilyn Monroe på väggen och läsa Katastrofens skrift och skriva de här orden.

Det här stället stjäl minnen också. Sex år och tre månader. Och det bara i den här lägenheten. Över tio år i den här staden. Vilket slöseri. Jag skulle inte tveka att skruva tillbaka tiden de över tio år jag slösade bort i den här jävla stan.