Archive for the Category fukten

 
 

Jag kan av någon anledning inte sova

Jag kan av någon anledning inte sova. Är det sommarnattens ljusa himmel som gör det eller alla tankar som vimlar runt i min skalle? Fukten gör nog sitt också. Viljan att veta håller mig vaken. Det gjorde den många nätter förr också. Läsandet och tänkandets sökande drar sig mot natten. Det är då plats och tid ges. Vardagen ockuperas av världens krav som gör en trött, ibland till en sömngångare, men på natten vaknar viljan och begäret, det som drar en mot livet.

* * *

Tio i tre. Täcket klibbar mot kroppen. De flesta förargar sig nog mest bara på fukten. Inte lika många som brottas med viljan att veta. Den är svår och leder ofta in på villovägar. Och de intellektuella gör det inte alltid lätt för oss, det är ett besvär även om de med rätta kan kräva mycket. Man måste börja om ofta. Man tar sig igenom nätterna. Och dagarna (med mycket möda). Men har man fått viljan att veta är det värt varenda vaken natt.

Den tar vid efter första misslyckandet, när besvikelsen sänker sig över revoltören. Varför fortsätter orättvisan? Varför, när revoltörerna till synes lyckas, förnyas bara förtrycket? Viljan att veta kan göra en till melankoliker, till pessimist, men det finns något där som förhindrar en att ge upp. Foucault gav inte upp. Melankolin var stark hos honom. Han skröt om sina självmordsförsök. Men viljan att veta måste ha varit minst lika stark.

* * *

Solen har värmt i flera dagar nu. Nätterna är varma. Några dagars ledighet och nätterna ägnas åt Foucault biografi. Först Eribons. Sedan väntar böckerna och föreläsningarna.

* * *

Fukten kväver sakta. ”Poitiers: en kvävande stad”, skriver Eribon. Paul-Michels hemstad, där han tillbringade sina första skolår. ”Det måste ha varit fruktansvärt att tillbringa hela sin barndom i den här atmosfären” sa en av hans vänner som kom till staden 1944. Kriget rasade och Poitiers var inte skonat. Ändå arbetar enstöringen Paul-Michel hårt med sina studier. Under en promenad med vännen Lucette Rabaté säger han att det är den första avkoppling han unnat sig. En kvarts avkoppling! Hur kunde han stå ut? Men kanske var det studierna, det närmast totala uppgåendet i studierna som gjorde att den här tonåringen kunde klara av den kvävande miljö han var fast i.

Foucault är idealbilden av en människa som låter viljan att veta uppsluka hela sitt vara. Dagar och nätter i arkiven. Osläckbar törst att veta. Att förstå. Han följde törsten varthän den tog honom. Den höll honom i liv. Och mer än så, den gjorde hans liv till något mer än det här sömngångarlivet, till ett levande liv, ett liv i revolt.

* * *

Hur fungerar förtrycket, makten, orättvisan; hur lyckas det hålla sig vid liv? Århundraden, millennier nu, av revolt och det är fortfarande kvar. Foucault ville veta. Inte bara dagarna och nätterna i arkiven utan också dagarna på gatan, kämpandes, nätterna i häktet, hjälpte honom förstå. Makten är produktiv, skrev han. Den är ett nätverk av kroppar och regimer, sammankopplade längs med diagram, ett slags abstrakta maskiner. Den är produktiv; inte något man helt enkelt omstörtar eller tar i besittning och styr i annan riktning. Revoltören står inte bara inför ett enormt kraftfält av strategiska punkter som måste transformeras i grunden eller förstöras utan också inför sig själv, ett själv som måste omvandlas eller ännu hellre födas på nytt.

* * *

Långt in på natten. Regnet har börjat komma. Det slår sövande mot fönstret. Kroppens trötthet går inte längre motstå.