Kyligare ute

Kyligare ute. Mycket regn. Dag efter dag, efter timmarna i fabriken drar jag mig lugnt tillbaka till cellen. Fukten är, tillfälligt känns det som, borta och det är tid för studier. Makten, disciplinen, kontrollen, arbetet. Det är objektet för studierna nu, för det har blivit ett. Fabrikslivet är ett fängelse, en sorts inspärrning. Arbetet är disciplin och kontroll. Livet i kontrollsamhället. Hela världen har blivit ett. Imperiet. Medierna rapporterar nu varje dag om nedskärningar, åtstramning. Inte här, men inte långt borta. Det kan spridas säger de. Pensionerna är hotade, dina pensioner. Det är rädslans propaganda. Disciplinära åtgärder måste tas till, dramatiska nedskärningar. Det är kyligare nu, ingen passion ingen värme. Athens gator är långt borta. Den ilskan och den beslutsamheten måste tillfogas studierna. Det är det enda som kan göras i den här lilla cellen nu, ett litet Athen på skrivbordet.

Något av samma ilska och beslutsamhet måste Foucault haft när han arbetade med Övervakning och straff. Man känner det i formuleringarna. En kontrollerad ilska. Formuleringar som projektiler, stavelser som knytnävslag. Det är ett angrepp mot makten, en våldsam attack mot hela dess politiska teknologi.

Nu är det makten som attackerar oss. Det är inte vi som är angriparna längre. Vi har förlorat initiativet. Imperiet väller fram över kontinenterna med obarmhärtigt våld. Med det våld det känner bäst, penningen. Åtstramning kallar de det. Det är massdisciplinering. De plundrar allmänningarna. Det är mer än våld, det är förudmjukelse.

Några av oss sitter dock, tillsvidare, mer säkert än många andra. Det är vår plikt att försöka förstå. Vi måste försöka förstå fienden. Vi måste igen tillbaka till studierna.