Vi satt på balkongen

Vi satt på balkongen, håglösa och svettiga. Ett dussintal veckor nu av konstant, oförsonlig värme. E. föreslog att vi skriver en bok. Vi behöver något konkret att arbeta med, hävdade han. Ett objekt vi skapar. Det blir för flummigt annars. Ett konkret projekt! Och han visste såklart redan vad vi skulle skriva om. (E. tänker alltid ut i förväg innan han föreslår, så att jag inte ska hinna komma på något annat.) Vi ska kartlägga teknikerna för att leva, säger han. Kartlägga dem och guida läsaren, som en manual ungefär. Det ligger i tiden! Alla är besatta med självförbättring eller att leva annorlunda, fast de lyssnar på idioter som inte vet någonting. Vår bok behövs!

Det kan ha varit värmen som gjorde det, men jag lockades inte av E:s idé. För stort, spretigt, och vad vet vi egentligen, vi är ju knappast några bra exempel. Men det ska inte vara och KAN inte vara någon tekniskt detaljerad handledning eller ett filosofiskt verk, menade E. Det behövs varken teknisk expertis eller en ny idé. Vi kartlägger försöken som har gjorts, sammanfattar dem och presenterar det på ett koncist sätt. Det blir enkelt. (Tror E.)

Allt har redan skrivits. Det finns inget vi kan tillföra. Vi ska sammanfatta, påminner E. Vi författar ingenting, vi bara samlar. Vi dokumenterar. Varför hoppas på litteraturen när vi egentligen är trötta på den? Vår uppgift måste istället vara att sätta samman, försöka utstaka en linje av fragmenten, en riktning för projekten. Det finns redan gott om material, men få skickliga montörer, säger E. Det måste bli vår uppgift. Välja ut, sätta samman, förfina och polera. Hemligheten sitter i sammansättningen, säger E. Han har redan en mall. Också den har han hämtat från andra, men han vet bättre hur delarna ska sammanfogas. Vad som återstår är mest bara insamlingen. Att välja ut bästa möjliga material.

Har vi inte lärt oss att livet är poetiskt, kontrar jag. Gräv i underjorden och ta vid där de andra slutade, visst, men var är skapandet, det är väl ändå förutsättningen för något nytt. Allt är redan skrivet, upprepar E. Det finns ingenting nytt. Vadå skapa? Det handlar bara om annorlunda sammansättningar. Slumpen kanske? Det irrationella, oväntade? Ah! utropar E. Du vill bara vänta! Det är bara ursäkter för passivitet! All den här retoriken om spontanitet och öppenhet, kalla det slump eller vad som helst, det är ursäkter för att inte SÄTTA IGÅNG, att på allvar ARBETA med materialet som redan finns. Det spontana och NYA är i själva verket UPPREPNING. Allt finns redan där, allt är redan sagt. Vad som gäller är sammansättningen.

Ett projekt behövs, i vilket fall. Det här kan inte få fortsätta.