Vaneigems utgångspunkt är i det ordinära

Vaneigems
utgångspunkt är i det ordinära, banala, det vi kan kalla det vardagliga. Den
ansats eller projektualitet som han formulerar i sitt kända fördrag börjar som
en utmaning. Överlevandet kastas åt sidan, som en förbrukad rest, en
förhistoria till ett verkligt äventyr.

Det
börjar som en utmaning mot död, säger han, för allt vi såg var död; allt
inifrån det rådande resulterade i meningslöshet, allting var bara en oändlig
upprepning av detsamma, likgiltigheter, varor av abstrakt substans. Så vi blev
arga, vansinniga, rent av hatiska, för vi stod inte ut med förväntningarna och
kraven, den form vi förväntades uppfylla. Det var svaret på välfärden: vi stod
inte ut med meningslösheten. Den spontana reaktionen. Det omedelbara,
oförmedlade. Instinktiva? Ja, enligt Vaneigem. Makten behåller övertaget därför
att den förnekar och trycker ner det omedelbara, hävdade han.

Idag?
Även om den är viktig, och ja, en nödvändig utgångspunkt, så är den inte längre
”ren,” om den någonsin var det. (Det var den aldrig.) Det omedelbara är platsen
det händer på, inte det rena uttrycket eller Sanningen. Vi kan istället för det
”omedelbara” tala om ”vardagen,” inte för att det skulle vara samma men för att
inte dramatisera utgångspunkten för mycket och fortfarande stå med båda fötter
på marken. Vardagen är mer banal. Långtråkig, händelsefattig, grå och
smakfattig, inte vad vi i första taget skulle karaktärisera som en ”kamp,” och
definitivt inget vi orkar uppehålla oss vid mer än nödvändigt. Det finns ingen
utväg här, inget rent utanför som vi kan fly till. Men vi kan sluta att ta det
seriöst. Vi kan sluta att acceptera reglerna som de har satt upp. Vi kan börja
leka. Det är Vaneigems förslag.

Leken är
idag allt mer desperat. Det kan man inte utläsa särskilt mycket av hos
Vaneigem, det tycks helt enkelt ha varit en lättare tid – inte lätt men lättare
– hur som helst annorlunda. Idag är skådespelets integration i allting så nära
total att vår energi är närmast utplånad. Den biologiska revolution Vaneigem
föreställde sig kommer utan tvekan att bli monstruös, kanske mer än vad han
vågade formulera (även om blodlysten verkligen kommer fram i bokens sista
salvor). Om vi vågar hoppas på att revolutionen kommer att vara en integrerad
sådan så har vi kanske gett upp för utopiska drömmar. Men det är nästan allt vi
har, så… Men leken, den är i grunden densamma, så vi har fortfarande anledning
att lyssna till Vaneigem.

Leken är
modellen för verkligt deltagande. Modellen för SITUATIONER, skulle vi med
Vaneigem kunna säga. Men innan vi kommer dit ett påpekande: de är alltid
utanför vår kontroll. Leken är fullständigt vår, och endast punkter på en linje
för våra äventyr. Punkterna, situationerna, och hela linjen, är okänd, ständigt
föränderlig. Äventyret är en resa, ett ”projekt.” Leken och situationerna är
våra i den meningen att det är rumtider av total närvaro, omedelbarhet, under
vår (delade) suveränitet, utbrytningar från Världens linearitet, bifurkationer
i Historiens kontinuum. Äventyret, ”projektet,” den slutgiltiga punkten för vår
självförverkligade subjektivitet är inte given, inget vi på förhand kan
konstatera och enkelriktat sikta mot. Äventyret liksom varje lek har en öppen
horisont även om vi redan har beslutat åt vilket håll vi ska börja gå. Vaneigem
säger att självförverkligande är förverkligande av självets möjligheter. Det är
utforskningen av dagdrömmar och fantasier. Det är allt som gör vardagen rikare.
Det är meningsskapande. Utan den riktning som det ger kommer inte äventyret att
peka utåt, bort från Världen och skådespelet. Vektorn som uppstår får fart av
mer lek, av situationer, händelser. Nya riktningar kommer att ges, ny eller
bredare mening kommer att ges åt äventyret. Det bärs inte upp av sig själv.
Ingen bibehåller kraft av sig själv. Det behövs ständigt andra; andra människor
och nya situationer. Åtminstone nya lekar.

ÄVENTYR
(PROJEKTUALITET)

Vi har
alltså var och en, varje enskild människa, inför ett beslut att påbörja sitt
äventyr (eller gå tillbaka in i meningslösheten). Det börjar i utforskningen
och försöken att förverkliga drömmar och fantasier, att ta sina begär på
allvar, att ta omgivningen i besittning, att förverkliga sitt latenta varande,
att kort sagt ta steget. Snart kommer förmågan och kraften att tydligt bli
beroende av andra. Vaneigem talar här om ”identitetsreflexen” som ett moment
eller process som stärker var och en i en uppbygglig process i en (mer eller
mindre tillfällig) gemensam riktning. Det handlar om att se sig själv i andra,
att nå den kunskap som endast existerar utanför självet. Självförverkligandet
är helt beroende av den delade strävan och den gemensamma kunskapen. Hur man
når den är, tyvärr, bortom varje enskilds makt. Det är lätt – eller var lätt,
för Vaneigem, då – att tala om detta som nästan en självklarhet eftersom han
talade i en period av allmän uppgång, i ett uppsving för motsättningar och
radikala utbrytningar, i en våg av synergisk extas. När det inte längre bär oss
som det bar Vaneigem och hans vänner, när vågen istället tycks gå neråt, då… Då
är det svårare. Rörelsen stannar upp, energierna rinner ut, isolationen tar
över.

I båda
fallen (isolation och extas) sker den nödvändiga kommunikationen klandestint,
under radarn, hemligt. Vaneigem talar om nattlig passion, hemliga möten,
poetiska uttryck; parets och de sammansvurna vännernas konspiration. Detta är
mer vår tid. Isolation och osynlighet, en närmast total separation, som måste
söka förbindelser i små sprickor, som undangömda rum, kanske en blogg, ett
forum, eller i sällsynta fall en faktisk plats, som en bokhandel, ett kafé, ett
bibliotek. Det är i alla fall små antal, kanske bara ett par. Älskare eller
vänner. Två, tre, max fem, som konspirerar, planerar, ”organiserar” en
utveckling av var och ens äventyr, var och ens självförverkligande, till en förhöjd
lek, kanske en situation. Om inte så mycket så i alla fall en livhanke, en
fortsättning på äventyret istället för tom överlevnad.

Nästa
svårighet, som Vaneigem inte kommer till – igen troligen en konsekvens av den
historiska begränsningen – är strategi. Det är helt frånvarande i hans fördrag,
därför att han bara kan föreställa sig taktik. Taktik ser han som den
förbindande länken mellan lek och poesi. Men lek och poesi är båda
situationella, alltså praktiska och begränsade. De är i nuet, det omedelbara,
och inte i framtiden. De är inte framskjutna, föregripande; de äger inte det
som kommer. Strategin förutsätter en kunskap som inte begränsas till det
nuvarande och som förmår att förutspå. Det är något som bäst utvecklas bortom
de hemliga mötena och små konspirationerna. Det är något som bäst formuleras i
bredare nätverk. (Kanske fanns strategin ”i luften” för Vaneigem och hans
vänner, i miljöns och tidsandans diffusa diskurser, så att den var något att
agera inom, som outtalade direktiv och ramverk, en allmänt redan accepterad
linje att följa. Men i så fall inte tillräckligt (själv)medvetet och därför nu
en förbrukad språngbräda för oss att kritisera.) Det är något som rent av
kräver distribuerad intelligens. Strategi förbinder projekt, sammanlänkar dem,
gör äventyren till gemensamma berättelser. Det förbinder i ett utbyte av medel
och mål, och i språk och diskurs, i slutändan i en berättelse, en riktning, en
gemensam utbrytning. Taktik utan strategi är bara bubblande under lock,
frånvaron av kvalitativt omslag.

Den
lekfulla attityden är i slutändan vad Vaneigem framhåller som garanten för
fortsatt äventyr. Han ger oss insikter och råd om situationens lek och poesi.
Han ger oss lite, alldeles för lite, gällande dagen efter. När det ebbar ut och
när vännerna tonar bort. I förtvivlan måste vi skriva om reglerna för
äventyret.

LEK
(ANNAT BRUK)

Hans
första och sista råd, det mest värdefulla, är alltså… lek. Lek med saker,
idéer, ord, om du kan, situationer kanske, de små och vardagliga, alltså sluta
ta någonting på allvar, utom din frihet, ditt projekt för självförverkligande,
vägra böja dig för Makten och Världen, streta emot och bejaka livet, allt det
livet begär, dina dagdrömmar och fantasier, det är inget som kan tillåtas att
förnekas, det måste vara början och utgångspunkten för allt, själva anledningen
att stiga upp ur sängen på morgonen. Om du förlorar det…

Ordet,
och begreppet, som Vaneigem och hans vänner använder är détournement. Det har
förminskats och därmed förvanskats till en slags konstnärlig metod för att
återanvända varor och bilder på nya sätt, gärna ”utmanande” och estetiskt
innovativt, för att på så sätt förbinda segment av marknaden med nya bilder och
affekter – för att öppna nya vägar för ackumulation och löftet att ingenting
förändras. Det är idag påtagligt för vem som helst som bara ifrågasätter
bildernas omedelbara ytlighet; ta vilken reklam som helst och undersök hur
långt deras ord håller. De ansvariga skulle direkt försvara sig med att de bara
leker med bilder och att ingenting egentligen betyder något. Vi måste svara
med: vår lek är på allvar. Inte så att den blir ritual, och framför allt
försöker vi alltid ha ett leende på läpparna. Men den spelar roll. Den får äga
rum – ta över rum och tid. Vaneigem definierar détournement: ”Det är en
handling där leken fångar och återförenar människor och saker som hittills
varit stelfrusna i en hierarki av fragment.” Om vi kan återbörda den betydelsen
och praktiken till vardagen så har vi något…

…något
att fortsätta med, trots begränsningarna, begränsningar som isolationen och
statsapparatens repression. En praxis att ständigt tillämpa för att bryta ut.
En motståndets alltid tillgängliga flyktlinje. En primär etisk princip.

Så, igen;
ett beslut att påbörja sitt äventyr, en utforskning av drömmar och fantasier,
sedan försök till en eller flera förbindelser som stärker var och en i en
uppbygglig process i en gemensam riktning. Hemliga möten och samtal som
förbinder oss förbi isolationen, som pekar i fortsatt riktning mot situationer,
om inte bara för fortsatt existens så en fortsättning på äventyret istället för
överlevnad. En lekfull attityd gentemot varorna, omgivningen i allmänhet,
garanterar en väg; om inte en direkt upprorisk, så åtminstone en riktning.

NJUTNINGENS
DIALEKTIK (BERÖRING OCH OMSORG)

I
slutändan – i slutet som vi upplever den nu i utmattningen, isolationen,
ångesten – är Vaneigems projektualitet otillräcklig och eggande, både ock
samtidigt, kanske en mall att bygga vidare på. Inte bara det, men först och
främst. Mycket måste förkastas, som den uppenbart patriarkala ingången till vad
han kallar ”njutningens dialektik” och passionernas rörelse. Och
föreställningen om att aktivitet, i kontrast till passivitet, i sig skulle var
revolutionärt. Gilles Dauvé hårdrog kritiken när han hävdade att ”Vaneigems bok
var ett svårt arbete att utföra då man INTE KAN LEVA DEN … Antingen kurar man
ihop sig i det borgerliga samhällets skreva eller så ställer man oupphörligen
upp ett annorlunda liv emot det, som är impotent eftersom endast revolutionen
kan göra verklighet av det.” Eller mer kortfattat: ”det blir löjligt när man
försöker leva det idag.”

Men vi
vill rädda aspekter från Vaneigem trots att vi erkänner begränsningarna i en
allt för snäv tolkning och vilseledningarna de har gett upphov till, och de
teoretiska begränsningarna i Vaneigems och hans vänners förståelse, så som
ignoransen av krisens fördjupning efter de ”gyllene årens” skenbara uppgång.

Vaneigem
talade om ”det erotiska” först och främst som en strävan efter samstämmighet,
koherens, en upplösning av ångest. ”Det erotiska är passionernas utveckling så
som de blir enhetliga, ett spel med enhet och variation utan vilka en
revolutionär koherens inte kan existera.” Närheten till Wilhelm Reichs
speciella utveckling av den psykoanalytiska metoden är tydlig. Den outlösta
erotiska spänningen bygger upp ångesten, så utlösningen blir av skenbart
uppenbar anledning lösningen och vägen för frigörande relationer. ”Men
problemet och upplösningen av spänningar finns inte enbart på sexualitetens
nivå. Det karaktäriserar alla mänskliga relationer.” Utan upplösning (lätt
tolkat som utlösning): ingen njutning och utgång från den permanenta krisens
stasis. ”Vad skulle en värld utan neuros vara? En ändlös bankett, med njutning
som enda rättesnöre.” Njutningen är i sin högsta, mest fulländade form, en
enhet i kommunikation och deltagande. Det är inte förvånande att Vaneigem, och
många i hans generation, därför direkt sökte sig till (den sexuella) orgasmen
som det självklara målet med njutningens strävan. Det är ju trots allt kroppens
begär, nervanslutningarnas ultimata slutpunkt. ”Ju mer intensiv njutningen
blir, desto mer kräver den hela världen.”

Vi
behöver bredda vår förståelse av njutningarnas bruk. För oss är inte bekymret
den sexuella frigörelsen från konformismen. Vi är redan frigjorda, men vi är
ensamma. Det är beröringen, närheten, som vi saknar. Inte orgasmen. I
intimiteten kan de band skapas som skapar en värld. Det är vad vi söker: inte
att kräva hela världen utan att skapa en ny. Skillnaden är hårfin men viktig.
Det är en förskjutning av perspektiv mot det ordinära, vardagliga, utan den
pubertala ivrigheten efter extas. Vardag utan baktankar som privilegierar
aktiviteten. Skapandet av en värld är det utdragna, långsamma utarbetandet av
en plats, en form, vanor, språk. En värld är inte en orgie. Om den njutning
Vaneigem framhävde bäst kan beskrivas som begärets masturbatoriska förbindelser
så kan den njutning vi söker möjligen beskrivas som sensibiliteters sanningar.
Sanningar som förbinder oss därför att vi KÄNNER dem. Sanningar som är
gemensamt affekterande. Som kräver av oss, som pushar oss i en riktning, som
ÄVENTYRAR OSS. Inte så mycket begär, alltså, som beröring. Kontakt (con-tacto,
”röra vid”) är det som samtidigt gör det möjligt för oss att känna var
potential rör sig och hur den kan medföljas utan att tvinga den. Aktiv och
passiv. Omsorg som njutning, njutningens omsorg.

Men det
egentligt avgörande är mer den lekfulla attityden, oviljan till
självuppoffring, tvång och lögner. Det är lätt att anmärka på begränsningarna i
Vaneigems och hans vänners förståelse av intersubjektiviteten som en
bristfällig förståelse av totaliteten, och därmed ensidigheten i deras ingång
till ”skapandet av situationer,” en ignorans av de historiskt objektiva
rörelser situationerna uppstår ur. Men attityden kvarstår som en ofrånkomlig
förutsättning. Det är den första punkten för varje linje. Debord kritiserade
den så som den fortlevde bland de så kallade ”pro-situsarna,” och drog sig
tillbaka till en alkoholiserad landsbygd, innan han avslutade sin existens med
en kula genom hjärtat. Dauvé distanserade sig ännu ett steg genom att anklaga
Debord för att inte ta konsekvenserna av sin egen kritik och samtidigt lämna
Vaneigems bidrag i samma hög av förgånget material.

Vi
insisterar på dess relevans, även idag. Vi vill lyfta fram andra aspekter än de
som förut kanske varit dominerande. Vi tror att det här finns recept för
utsökta äventyr.