Om det här är sista gången

Om det
här är sista gången (inte troligt) vore det av intresse att dokumentera känslan
och de affekter som genomströmmar situationen. Halten är inte så hög som
vanligt. Den är bara i det begynnande steget, precis innan det tippar över. Det
är precis perfekt. Det är den situation som alltid eftersträvas. Kroppsligt
(varken paralyserad eller illamående), psykiskt (en framåtriktad, energisk),
och kanske andligt (som om upplyft, förbi det ordinära och vardagliga, liksom i
en annan dimension men extremt närvarande).

Det är
helt klart biologiskt, kemiskt. Skillnaderna minimala, molekylära. Det är
lönlöst att försöka balansera på den nivån. (Tusentals gånger bort vår förmåga.)
Precis innan: vill ha allt genast, ingen distans till något, allt möjligt att
möta, interagera med, delta i, utveckla, fylla ut. Precis efteråt: Illamåendet,
kräkningarna, ångern, tårarna, förlusten av kroppen och sinnet, förlusten av
allt, av minne och glädje, allt det som lockade,

i stunden
så mycket värre men efteråt lika lätta att glömma

Lusten
drar, i munnen, magen, könet, överhuvudtaget, den drar en till.. mer, det finns
aldrig tillräckligt, berusningen vill ha mer, mer att dricka, att smaka, att
smeka, att dofta, en oändlig dragning, fullständig, dragning till, kanten,
alltid för långt, alltid (oftast) innan eftertanken, en strävan efter fyllnad,
extas, det fulländade – det omöjliga. Det efterlämnade, resten, den sura
smaken, blasken, det stelnade, om inte ångern så skammen,

det
omöjligas rest.

Vår lott. Rest är för välmenande. Vi är skiten, det lägsta, det motbjudande, äcklande. Det är vad det är. Det är där vi är, där vi varje gång hamnar. Det är vad vi undermedvetet begär. Så långt har det gått. Berusningen tar oss dit, i alla fall. I vilket fall. Vi dricker egentligen för att vi dras dit, för att vi vill dit, till skiten, för att vi har accepterat skiten, det lägsta, som vår existens, vår jord. Vi vill ut, men stanna kvar. Vi vill komma ut ur detta genom detta, men hjälp av detta. Froda i jorden, växa från det lägsta, av det lägsta.

*

Det var
när någon nämnde “lacknäftaperioden” som jag förstod att det hade
gått för långt, eftersom jag genast kände igen det. Lukten. Den förödmjukande
stanken som spred sig, genomsyrade kläderna, själva närvaron, som gjorde sig
hela tiden påträngande, som vägrade upphöra, som inte kunde undvikas, som
gjorde skammen offentlig, outhärdlig, tvingande. Skam kan vara skämmigt, men
när den blir så total att ingenting kan rädda situationen, då är den förödande,
inget som kan flys, det blir ett avbrott som måste hanteras eller så är det
slut, skammen är så stark att inget alternativ finns, ingenting alls. Det är då
man flyr, på det sätt som är möjligt. (Förnekelse, isolering, övergivande.)

*

Det är en
fälla – självklart vet jag det – det är så uppenbart, när det är för sent. Det
är alltid uppenbart i efterhand. Ingen tänker på drickandet som något smått,
begränsat, som om det vore bundet till begäret, eller för den delen till
konsumtionen, själva konsumtionsformerna, alla burkar och flaskor, flaken,
antalen, att det finns mer, begärets själva begär, mer av mer, den gränsen är
imaginär, något alla föreställs se och förhålla sig till. En osynlig barriär
som begäret raserar.

Det finns
förstås inget rationellt med drickandet. Det är en helt och hållet begärsdriven
vilja, som går förbi all rationalitet. Det är en helt impulsiv handling. Ångern
kommer alltid, men efteråt. Uppenbarligen är Jaget förslavat, eftersatt, bundet
till en drift som löpt amok.