Inget mindre än en vardagslivets revolution

Inget
mindre än en vardagslivets revolution. En fullständig omvändning av
Maktens ordning så som den sjunker ner i vardagens och kroppens alla
kapillärer. Det handlar om en omvändning från passivitet till aktivitet, från
förmedling till levd erfarenhet, från överlevnad till att slutligen leva. Detta
är revolution.

Men du
måste vilja det. Om inte önskan och frustrationen finns där så kommer förslagen
att verka absurda. Ur det absurda kommer kulor av klarhet att avlossas mot
fiendens huvuden. Du måste välja
sida. Du måste vända ryggen åt det säkra, Världens försäljningspunkter,
och våga äventyret, ta klivet ut mot Utsidan.

”Jag är
medveten om att jag har varit okritisk gällande subjektiv vilja i den här
boken, men låt ingen klandra mig för det här utan att först beakta hur långt
den samtida världens objektiva omständigheter har främjat subjektivitetens sak
för varje dag som går. Allt börjar från subjektivitet, men ingenting stannar
där. Idag mindre än någonsin.”

/

MAKTENS PERSPEKTIV

Det är
i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den
isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som
utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som
subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och
tillämpa Raoul Vaneigems råd
om gott uppförande för de yngre generationerna.

Vi är
tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade
livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och
överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare
talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har
fått sin lösning.

Vi HÅLLS
TILLBAKA i allt vi försöker delta i…

Den
vardagliga upprepningen av meningslösheter och tomma gester förnedrar oss
oändligt. Förnedring är känslan av att vara ett objekt. Därifrån reser sig
klarheten om att kritiken av överlevandets organisation inte kan separeras från
det radikala projektet att leva annorlunda, alltså att faktiskt börja leva.

”Det enda
som vi alla har gemensamt är illusionen om att vara tillsammans.” Gester av
trots, utbrott, våld och förstörelse lyckas inte lösgöra sig från ”isolationens
magnetfält” eftersom de saknar koherens och (därmed) förbindelser, vänskap.
Så vi lider, av orsaker vi tror är naturliga, eviga, oundvikliga, för att vi
stirrar på en horisont som har ett enda budskap: död. Död är det logiska
utfallet sett från Världens organisering; ingenting utanför objektens
(varornas) och förmedlingens (marknadens) logik kan begripas, levas.

Skapandelusten
förminskas och stympas, blir till arbete för en lön, arbete med det enda syftet
att tjäna pengar för att köpa produkter vi inte kan skapa eller tillägna oss på
annat sätt. Arbete för att få tillgång till en värld av varor som endast
erkänner oss som varor. En värld av konsumtion och produktion, av separerat
skapande. Ungdomen känner av detta mer än andra.

”Från
ungdomen till pensionen upprepar varje tjugofyratimmarscykel samma förkrossande
bombardemang, som kulor som träffar ett fönster: mekanisk upprepning,
tid-som-är-pengar, underordning till chefer, långtråkighet, utmattning. Från
krossandet av ungdomens energi till ålderdomens gapande sår, livet bryts ner i
alla riktningar under tvångsarbetets tunga slag. Aldrig tidigare har en
civilisation nått en sådan grad av förakt för liv; aldrig tidigare har en
generation, dränkt i förödmjukelse, känt ett sådant raseri för att leva.”

Att skapa
är både begär och nödvändighet, det förstår vilken idiot som helst. Men när
skapandet har reducerats till överlevnad, när det har blivit produktion, till
”arbete,” då är det något annat. All uppmaning till produktion kommer alltid
uppifrån, från de som tjänar på det. Och även när de byts ut behålls
uppdelningen, själva hierarkin. Att revoltera mot en sådan ordning kan inte
innebära att identifiera fienden med allt det Onda och sträva efter utrotning
av detta. ”Moderata tvekar inför en sådan utsikt; för den radikala förstörelsen av fienden
skulle innebära förstörelsen av vad de själva har gemensamt med fienden.”

Att
ifrågasätta Maktens ordning, hela hierarkin och dess upprätthållande
mekanismer, strömmar till sist från en enskilds position (Vaneigem talar om
individen) som strävar bortom varje uppdelning och begränsning. Det finns ett
överflöd av ideologier (”individualism, alkoholism, kollektivism, aktivism.
. .”) som representerar eller håller oss kvar i Maktens perspektiv, men det
finns bara ett sätt att vara radikal.

…det är på dessa sätt som makten BEGRÄNSAR.

Allt vi säger, skriver, yttrar, förmedlas av
tjänster…

”I
december 1956 löper tusentals ungdomar amok på Stockholms gator, satte bilar i
brand, krossade skyltfönster, rev ner reklamskyltar och plundrade butiker.” Det var svaret på välfärden. Välfärdsstaten
höjde inte bara den materiella standarden, den tömde också vardagen på mening,
då allt mer, nästan allting, började att förmedlades som varor. Det gäller lika
mycket i Sverige eller Tjeckoslovakien under Sovjetväldet, som i Kanada
eller Vermont, USA. Du är inte längre ditt yrke, eller din ålder, du är vad du
köper. Du konsumerar dig till en ny slags medborgare. ”Arbeta för att överleva,
överlev genom att konsumera, överlev för att konsumera; den helvetiska cykeln
är fullbordad.”

Ӂ ena
sidan köper homo consumator en
flaska whiskey och får som fri gåva lögnen som kommer med det. Å andra sidan
köper den kommunistiska människan ideologi och får en flaska vodka gratis.
Paradoxalt nog tar Sovjetiska och kapitalistiska regimer samma väg,
den första tack vare produktionens ekonomi och den andra tack vare
konsumtionens ekonomi.”

Givandet har utrotats ur vår
föreställningsvärld. Istället har ”erbjudanden” med konsumtion som baktanke
(mer eller mindre direkt) ersatt gåvan som något icke-bytbart. Allt har blivit
utbytbart; inget är inte utbytbart. Det är penningens dominans, pengarnas
herravälde. När marknaden börjar kolonisera vardagen börjar saker som
gästfrihet, vänskap, till och med kärlek, bli offer-gåvor och dömda att
försvinna. Allt kvantifieras, kalkyleras, x är lika med y och ingenting är
utanför, omätbart. Bara saker är kvar. Ting, objekt. Alltså, varor.

”Vi måste
återupptäcka njutningen med att ge: att ge därför att du har så mycket. Vilka
vackra potlatcher det rika samhället kommer att se — oavsett om det
gillar det eller inte — när de yngre generationerna upptäcker den rena gåvan.
Den växande passionen för att stjäla böcker, kläder, mat, vapen och smycken
bara för att skänka bort dem, ger en glimt av vad viljan att leva har att
erbjuda konsumtionssamhället.”

Vi har
överfört vår tro på magin till teknologin. Maskinen, eller idag datorn, är
platsen för förväntade mirakel, den mystiska mekanism som ska erbjuda oss lycka
och frihet, bara vi låter dess logik genomsyra vår produktion, distribution,
även konsumtion och varför inte realisation.

Separeringen
av människan från sig själv, sina begär, drömmar och vilja att leva, om det så
är med varor eller teknologi eller något annat, försätter människan i en
position av beroende av samma varor och teknologier. Människan blir beroende av
samma förmedlingar, eller med andra ord underordnad. Koloniseringen av
vardagslivet, av varor, teknologi, ideologi, har gjort det ”naturliga” ungefär
lika naturligt som plast.

”Sökandet
efter den verkliga naturen, efter naturligt liv som inte har något som
helst med den samhälleliga ideologins lögn att göra, är en av de mest rörande
naiviteterna för större delen av det revolutionära proletariatet, för att inte
nämna anarkisterna eller välkända figurer som den unge Wilhelm Reich.”

Förmedlingarna
fungerar som en slags utpressning. De gör allt annat omöjligt eftersom inget
kan gå hela vägen, inget kan fulländas utan att stöta på andra förmedlingar;
det ständiga föreställda behovet av förmedlingar. Ok, odla dina egna råvaror,
men var får du fröna ifrån, med vilka pengar köper du dem, hur transporterar du
det, och så vidare. I varje möjlig vrå tränger sig förmedlingarna in. Men:

”Mänsklig
energi låter sig inte förledas mot det omänskliga utan strid. Var äger striden
rum? Alltid i den levda erfarenhetens omedelbara utbredning, i spontan aktion.
Jag menar inte att förmedlingarnas ’abstraktion’ måste bemötas av någon slags
vild, ’instinktiv’ spontanitet: det skulle bara på en högre nivå reproducera
det idiotiska valet mellan ren spekulation och tanklös aktivism, disjunktion
mellan teori och praktik. Jag menar att en adekvat taktik handlar om att
angripa punkten där erfarenhetens stråtrövare överfaller, den punkt där
försöket att agera förvandlas och perverteras, just vid den punkt där spontana
handlingar sugs upp i misstolkningar och missförstånd. Vid den här punkten
kristalliseras tillfälligtvis en medvetenhet som belyser både kraven som viljan
att leva ställer och vad den samhälleliga organisationen har att ge: levd
erfarenhet och dess kooptering av det auktoritära maskineriet.”

Maktens
förmedling fungerar alltså som det ständiga förnekandet av det omedelbara.
Förmedlingar av olika typer har, tidigare under mänsklighetens historia, varit
nödvändiga, men graden av
förmedling går mot noll, och faktumet att en viss förmedling är
ofrånkomlig är inte en anledning att acceptera de som existerar. ”Sunt förnuft”
vill ge en bild av vad som är ”självklart,” men i själva verket är det satt i
ständig förändring. En verkligt
radikal teori börjar, av nödvändighet, i det omedelbara, innan förmedling. Den
kan få ett fäste i massorna bara om den är trogen det omedelbara. ”Det är den
spontana kreativitetens livsnerv, och dess uppgift är att försäkra den här
kreativitetens styrka. Det är revolutionär teknik i poesins tjänst.” Så fort
maktens förvaltare lägger sina slemmiga händer på den blir den till ideologi.
Den stelnar, förkalkas. Så fort förbindelsen med det omedelbara bryts upp dör
den. Den kan inte förvaras i saker eller representationer, det vill säga varor.
”Ideologi är språkets falskhet, radikal teori är språkets sanning.”

…det är så makten FÖRMEDLAR vår aktivitet.

Vi förförs av ytliga, somatiska, affektiva
uttryck…

Med
offrets (och gåvans) försvinnande försvinner också myten. Borgerligt
tänkande visade mytens grund i det materiella, men det upphävde den inte.
Istället började de hängivna offra sig för Saken. ”Som de förnekare av livet
som de är, har partisanerna för det absoluta självuppoffrandet i Statens,
Sakens eller Führerns namn, ingenting gemensamt med de för vilka passionen för
livet utmanar förnekandets ethos och tekniker.”  ”Skillnaden mellan nazisterna som drömde om
att förinta världen i och med deras nederlag och kommunarderna som satte
Paris i brand är skillnaden mellan bejakandet av fullständig död och
fullständigt liv som brutalt förnekas.” ”Så fort revolutionen kräver
självuppoffring slutar den att existera.”

Det är
viljan att leva utan dötid som måste vara, och som kan bli, ett gemensamt
projekt. Det måste vara så eftersom vi inte kan mötas på ett genuint,
oförmedlat, sätt annars. Det kan bli så om våra enskilda begär möts upp i en
likartad riktning. Den enskilde får inte försvinna i massan, dränkas i de
mångas kaotiska begär, utan måste avskilja sig, måste ta ställning för en
riktning. Att vägra att offra sig är att vägra att bli utbytbar, som en vara
vilkensomhelst, att vägra penningens tomhet. Marknaden är den Stora Avgrunden
som utplånar allt liv i utbytbarhetens meningslösa likhet. ”Missta dig inte: all
den här nostalgin för det förgångnas mer humana dygder svarar mot en sak och
endast en sak, det vill säga det överhängande behovet att återuppliva idén om
offer, som har fått så mycket kritik. Faktum är att det inte kommer att finnas
någon vänskap, eller kärlek, eller gästfrihet, eller solidaritet, så länge som
det finns självförnekelse. Uppmaningen till självförnekelse slutar alltid i ett
försök att göra omänsklighet attraktivt.” Kanske är det enda offrandet vi behöver bekymra oss för offrandet av det
nuvarande.

”Ta en
trettiofemårig man. Varje morgon startar han sin bil, kör till kontoret, lyfter
papper, äter lunch i stan, spelar biljard, lyfter fler papper, lämnar jobbet,
hälsar på sin fru, pussar sina barn, äter sin stek framför TVn, lägger sig,
älskar och somnar. Vem reducerar den här mannens liv till en patetisk sekvens
av klichéer? En journalist? En snut? En marknadsforskare? En socialrealistisk
författare? Inte alls. Han gör det själv, när han bryter ner dagen i en serie
poser som är mer eller mindre medvetet valda utifrån en rad rådande
stereotyper. Med kropp och medvetande övertaget av lockelsen i en följd av
bilder, förkastar han autentisk tillfredsställelse och ansluter sig till en
passionslös asketism: hans njutningar är så dämpade, och samtidigt så öppna,
att de bara kan vara en fasad. Antagandet av en roll efter en annan, förutsatt
att han imiterar stereotyperna bra nog, är kittlande för honom. Därmed står
tillfredsställelsen från att ha spelat en roll väl nog i proportion till hans
distans från sig själv, till hans självförnekelse och självuppoffring.”

Skådespelssamhället fångar
upp verklig kreativitet i och genom roller som bara avviker lite, bara
tillräckligt hindrar rollen från att stanna i stereotypen. De fungerar alltid
som anpassning till det samhälleliga maskineriet. Små variationer skiljer
uppsättningen av roller från varandra, men det rör sig i slutändan om
variationer på marknaden. Man skiljer sig från andra därför att man konsumerar
andra varor. ”Det spelar liten roll huruvida någon är bra eller dålig, ärlig
eller kriminell, vänster eller höger: formen är irrelevant, så länge som de
förlorar sig i den.” Formen är
identiteten, det i vilken någon eller något annat bestämmer.

Men ingen
går upp helt i en roll, för som allt annat är de underkastade en logik som
ständigt tvingar en mot gränsen, mot vad som är möjligt (det är kapitalets
logik, det ständiga värdeförmerandet som i vardagen innebär mördande
konkurrens, det vill säga anpassning, förändring, eller utslagning). ”Det är
enklare att fly rollen som libertin än rollen som snut, chef eller rabbin. Ett
faktum som alla borde tänkta på.” Människors egna liv, de oförmedlade och
roll-lösa liv som ligger dolda under skådespelet, framstår, när de ens
betraktas, som värdelösa — eftersom de är utan penningvärde, eftersom de har
ett annat värde än det monetära. Människors egna liv framstår alltså som
fattiga. ”Livet offras, och förlusten kompenseras med fulländning i
framträdelsernas sfär.” ”På samma sätt som vi är dömda till överlevnad, är vi
dömda att ’hålla skenet uppe’ i det icke-autentiskas sfär.” ”Mitt enda ansvar
är att vara helt ärlig med de som är på min sida, de som verkligen är det
autentiska livets partisaner.” I spelet med roller, som skådespelet frammanar,
kan vi omöjligen ta rollerna på fullt allvar; så vi leker med dem. På det sättet framhäver vi likgiltigheten, och
likheten, deras utbytbarhet. Det kan fostra en distans till rollerna som
sådana.

Rollernas
ökande betydelse innebär en snabbt minskande betydelse för människan, och en
lika snabb ökning i sakens (alltså varans) betydelse. ”Det är saker som har
namn idag, inte människor.” Tänk på alla kändisar; de är bilder, framträdanden,
välregisserade ”intervjuer”, kort sagt varor. Allt annat än människor. (De mest
cyniska, och därför mest framgångsrika, tvekar inte att göra hela sin löjliga
vardag till konsumtionsvaror i form av ”reality shows”, youtube-kanaler, och så
vidare i en oändlig serie av narcissistisk konsumism.) Vi kan gå till valfri
stormarknad för att konsumera den roll och den identitet vi vill anpassa (och
underordna) oss till. Det är inte
ett tvång; det är helt enkelt bekvämt. Skulle en roll bli
ifrågasatt är det enkelt att bara skriva en ny inköpslista.

…det är så makten FÖRFÖR våra begär.

/

ÖVERLEVNADSSJUKAN

Det
pseudoliv som skådespelssamhället producerar ger upphov till överlevnadssjukan.
Överlevnad därför att livet har reducerats till ekonomiska imperativ, till vad
som kan konsumeras. Sjukdom därför att tillståndet är nedbrytande. Den gör att
vi lever så lite som möjligt och dör av slöhet, uttröttade av att hålla skenet
uppe. ”I konsumentens manipulerade syn på saker och ting — betingningens
synsätt — framstår bristen av liv som en otillräcklig konsumtion av makt och
otillräcklig självförtäring i maktens tjänst. Som en lindring av frånvaron av
verkligt liv erbjuds vi död på avbetalning.”  ”Samtidigt framträder passionen att leva som
ett biologiskt behov, den andra sidan av passionen att förstöra och låta sig
förstöras.” ”Så utbredd är överlevnadssjukan att minsta koncentration av levd
erfarenhet inte kan annat än att förena det största möjliga antal människor i
en gemensam vilja att leva. Förnekandet av förtvivlan skulle av nödvändighet
bli skapandet av ett nytt liv.”

Vägran blir av nödvändighet vild, oregerlig,
eftersom livet är så mångfacetterat och oreducerbart. Den
äger rum i vardagen, också, eftersom den breder ut sig överallt. Den breder ut
sig som en kedjereaktion, aldrig som en kollektivitet, eller med andra ord;
vägran växer som en gemenskap av hela individer, på allas deras oreducerbara levda erfarenhet.
Det innebär fullständig förändring. Makten vill fragmentera vägran till krav om
detaljer, en fördelning av varor, till överlevnad. Förändring som stannar upp
på överlevnadens nivå fragmenterar gemenskapen, söndrar passionen att leva, och
gör i slutändan förändringen tam och anpasslig till Maktens behov och
skådespelets logik.

Här
träder socialisten in
för att rädda situationen: det är bara gamla brister som behöver åtgärdas,
säger han, falska motsättningar som behöver lösas genom justering, utveckling.
Med det så kommer alla att få det bättre, inbillar han sig. Socialistens
projekt handlar om att dämpa, bekämpa och förneka störningar och konflikter.

”Socialism
sätter därför stopp för konflikter, genom att avskaffa ekonomisk konkurrens och
fri företagsamhet, på en nivå, men behåller jakten efter konsumtion av makt som
den enda berättigade formen av frihet. Självbegränsningens partisaner delar
därför upp sig i två läger: de som är för liberalism i produktionen och de som
är för liberalism i konsumtionen. Och så stor skillnad är det mellan dem!”

Ideologier
som ämnar att suga upp all vägran och passion för liv produceras i samma takt
som trenderna på marknaden. Ungdomen anställs på löpande band för att producera
bilder som förnekar livet, som har som enda uppgift att befästa
överlevnadssjukan. Varje antydan till autenticitet slukas omedelbart av
marknadens massproduktion. Det enda som återstår är misär, isolation; överlevnad.

Det är
det enda som återstår, för de ressentimentsfyllda. De ideala slavarna. De
som har steriliserat sig själva, som har ”internaliserat sin egna brist på
existens.” Du hittar dem i masspartiernas mest ingrodda skikt, i bakgrunden,
mumlande, med en spelad överlägsen attityd och en retorik full av plattityder.
De finns i de flesta sammanhang, men idag kanske främst i kommentarfältens
dunkla miljö och i obskyra bakgårdar på internet. De förkastar all passion
därför att de är helt uttömda på energi. De upprepar ständigt och instinktivt
förkastandet av varje ansats därför att deras isolation och vägran av
förbindelser förnekar all möjlighet till liv och framtid.

”Oförmågan
att begripa sig själv uppmuntrar folk att begripa andra på basis av deras
negativa representationer, på basis av deras roller och att därför behandla dem
som objekt. Gammalt tjänstefolk, byråkrater — alla, i själva verket, som frodas
på överlevnad — har ingen affektiv kunskap om någon annan anledning att
existera. Det behöver därför knappast påpekas att Maktens främsta förhoppningar
att kooptera ligger i det här delade missnöjet. Och ju större den mentala förvirringen är, desto
större är dess chanser.”

Den
ressentimentsfyllda har gjort sig bekväm i sin position som åskådare. Impotent
och uppgiven hejar han på överlevnadssjukans förruttnelse av det existerande.

”[Den
missnöjda] är i desperat behov av minutiösa plattityder att grubbla över: alla
politiker är skurkar, de Gaulle är en stor man, Kina är ett paradis för
arbetare, etc. Han älskar att hata individualiserade förtryckare, att älska en
helt vanlig Svensson: system är
för komplicerade för honom.”

De
missnöjda, ressentimentsfyllda, är de mest patetiska av skådespelssamhällets
medborgare, men de är potentiella revolutionärer. ”Om han inte dödar de som
organiserar hans ennui,
eller åtminstone de som framstår som sådana i hans synfält (managers, experter,
ideologer, etc), så kommer han att döda i en auktoritets eller ideologis namn.”

”Nihilismen
föds i mytens kollaps.” Det gamla (dess roller, förklaringar, rättfärdiganden)
har förlorat, dött, men inget nytt har uppkommit för att dölja den enskildes
svaghet och nakenhet. ”Myter var inte bara skynken för den här svagheten:
de var också dess orsak.” Nihilisterna saknade, och saknar
fortfarande, en historisk medvetenhet som beaktar den verkliga rörelsens utveckling.

”Hur
länge måste vi bära de här kommunistiska byråkraternas, fascistiska kräkens,
opinionsskaparnas, koppärriga politikers, undermåliga Joyceimitatörers, och
ny-Dadaisters hegemoniska ok — som alla förespråkar det fragmentariska, som
alla ihärdigt arbetar för den Stora Sömnen och rättfärdigar sig i en eller
annan Ordnings namn: familjens, moralens, kulturens, flaggans,
rymdkapplöpningens, margarinets, etc.”

/

LIVETS POESI

Den frihet vi erbjuds är friheten att välja våra
härskare,
att välja bland de varor som
vi erbjuds. Men verklig frihet kommer ur vår förmåga att skapa, ur vår
individuella kreativitet. Det är inte detsamma som konstnärligt skapande, för
alla bär den inom sig, i de vardagliga fantasier som drömmer om att
förverkligas. ”Varje individ bygger hela tiden på en ideal värld inom sig
själv, även medan de yttre rörelserna böjer sig under trycket av den själlösa
rutinens krav.” Den är till sin form spontan, det vill säga orörd och obestämd
av Makten. Det är onekligen en relativt ovanlig företeelse, och en som hör till
de som önskar motstånd och som har värderat sin individualitet. Det börjar som
ett krav på omedelbarhet, att inte låta sig bestämmas eller förmedlas av
Makten, av andra, eller någon slags abstraktion — utom den, möjligtvis, som kommer
inifrån. Det är en erövring, inte något givet. ”Utbrottet av levd njutning är
sådan att i förlorandet av mig själv så finner jag mig själv; när jag glömmer
att jag existerar så förverkligar jag mig själv. Medvetenhet om omedelbar
erfarenhet vilar just i denna pendelrörelse, i denna improvisatoriska jazz.”
För att undvika att sugas upp i representationer och varor, i de ytliga,
spelade roller som förför våra begär, måste vi ständigt inlemma självkritiken. Samtidigt är
spontanitetens stunder sällsynta. De måste bejakas när de uppstår, och en för
distanserad hållning kommer bara att kväva dem. Dessa kvalitativa stunder är värdefulla för de är förrevolutionära, de
bär på en potential att bryta upp och skapa situationer för levd erfarenhet. ”…en
gest, en attityd, kanske bara ett ord, räcker för att visa att poesins
möjlighet är vid handen, att den fullständiga konstruktionen av vardagslivet,
en global omvändning av perspektiv — i korthet, revolutionen — är inneboende
möjligheter.” Dessa kvalitativa stunder möjliggör revolutionära språng. De kan
förbinda den obildade, inskränkta, med omgivningens jämlika, förbinda dem med ett möjligt imorgon.

”De
revolutionära arbetarna 1848 var utan tvekan oförmögna att läsa det Kommunistiska manifestet, men ändå
bar de inom sig den väsentliga lärdomen från Marx och Engels text. Det var i
själva verket vad som gjorde den marxistiska teorin verkligt radikal.
Arbetarens objektiva omständigheter, uttryckt på teorins nivå i Manifestet,
gjorde det möjligt för de mest illitterata proletärerna att förstå Marx omedelbart när stunden kom.”

För de
revolutionära grupperna måste uppgiften vara att ”etablera rum där
betingningens intensitet går mot noll. Att göra varje individ medveten om sin
kreativa potential kommer att bli en olycklig uppgift om inte tillflykt tas
till kvalitativa shocktaktiker. Vilket är anledningen till varför vi inte
väntar oss något från masspartierna och andra grupper som baseras på principen
om kvantitativ rekrytering.” Om gruppens själva fundament istället är verkligt
radikala handlingar och tankar kan ”Celler som etablerats under sådana
omständigheter ha varje möjlighet att en dag få tillräckligt inflytande för att
befria majoritetens kreativitet.”

\

Poesi

Poesi är
”organiseringen av kreativ spontanitet, utnyttjandet av det kvalitativa i
enlighet med dess interna lagar för koherens.” Det är motsatsen till simpel
information, förmedling, specialisering och allt det som kommer med Skådespelssamhällets uppdelningar.
Poesi är en konst, men inte begränsad till det konstnärliga. Det är en
omvändning av perspektiv, en handling som uppenbarar nya möjligheter. Esteterna
har inget nytt att säga om det, åtminstone inte sedan de tidiga surrealisterna. Verklig poesi har beväpnat sig mot esteterna,
oskadliggjort deras kooptering. ”Detta är anledningen till varför
det inte längre kan finnas något sådant som ett konstverk i ordets klassiska
mening. Så mycket bättre. Poesi finns på andra platser: i händelserna vi
åstadkommer.” ”Sann poesi bryr sig inte om dikter.” Som sådan förtrycks poesin
överallt och dyker därför bara upp i våld. ”Det är musan till de som kravallar, det genomsyrar revolter och sporrar
alla stora revolutionära karnevaler, fram till dess att byråkraterna förpassar
det till hagiografins fängelse.”

\

Historia – de förtryckta

”Historien existerar eftersom de förtryckta
existerar.” De förtryckta kämpar mot sina överordnade, och så utvecklar
sig historiens gång. Det är delvis också en kamp mot naturen, men vägran att
vara en slav är det som verkligen förändrar historien. ”Kanske är det
filosofiska begreppet om evighet bundet till det historiska äventyret för
befrielse, ödesbestämt att en dag förverkligas — tillsammans med filosofin — av
den fullständiga frihetens bärare och av den traditionella historiens slut.”
Idag skulle de materiella förutsättningarna — automatisering och cybernetik —
kunna förverkliga ett tillstånd av härskare
utan slavar, ett tillstånd bortom historien (eller som Marx skulle ha
sagt: där historien äntligen började), ett tillstånd i evigheten. Ett tillstånd
bortom hierarkier, det privilegium som borgerligheten var fria att välja bort i
sin ärofyllda revolution. ”Istället överlevde den här auktoriteten
aristokratins förfall i en parodisk form, som den döende mannens likbleka
leende.” ”Vilka vackra barn Bonaparte fick! Louis-Philippe, Napoleon den
tredje, Thiers, Alfons den tredje, Hitler, Mussolini, Stalin, Franco, Salazar, Nasser,
Mao, de Gaulle…” Vad som förr sågs som de härskandes magiska förmågor har
idag införlivats i en organiserandets princip, som genomsyrar allt från byråkratin
till smågrupperna och individen. Allt det gamla, från härskarnas herravärlde
och borgarskapets exploatering, till dagens cybernetikers organisering,
är allesammans närvarande i olika grad. ”Herravälde är en rättighet, exploatering ett kontrakt, och organisering
en uppställning av saker.”

Proletariatet, däremot, bär med sig en möjlighet att
överskrida rättigheterna, kontrakten och sakernas tillstånd. ”Tingens
makt kommer att avskaffas av proletariatet då det avskaffar sig självt.” Processen
kan delas upp i tre passioner:

  • passionen för FULLSTÄNDIG MAKT; att ställa det materiella (ting, objekt,
    materia) inför människor utan förmedling.
  • passionen att FÖRSTÖRA BEGRÄNSNINGAR; att bryta alla tabun och normer.
  • passionen att ÅTGÄRDA DET FÖRFLUTNAS OLYCKOR; att hämnas gamla förhoppningar
    och uppfylla dem, lika mycket hos individen som hos begravda revolutioner.

”Den
revolutionära rörelsen ger var och en chansen att själv göra historia. Orsaken
till fritt självförverkligande måste alltid omfamna subjektivitet — och därmed
sluta att vara en orsak.”

Bara grupper
som på ett koherent sätt
tillämpar individuell kreativitet i en investering i ett gemensamt projekt kan
utnyttja den potentiellt frammanade styrka som förverkligar en oförmedlad, levd
närvaro, och som går bortom det nuvarande. Det är inte en enkel uppgift. Det är
projekt som behöver omsorg och kärlek, som behöver nära vänner. Projekt som
helt förkastar hierarkier. ”Problemet som proletariatet står inför är inte
längre hur Makten erövras, utan hur den avskaffas.”

\

Den levda erfarenhetens rumtid: situation

Proletärerna
bär med sig en potential att förverkliga en enhet av rum och tid, det vill säga
att överskrida den ‘första,’ mest grundläggande, separationen. Det är början
för överskridandet av alla separationer. I det kan den förverkliga barndomen. Barndomen
förnekas av skådespelssamhället i det att var och en fortast möjligast görs
till en konsument. “Han har kommit in i marknadens triviala sfär, villigt
gett upp barndomens poesi, frihet och subjektiva skatter i utbyte för en bild i
skådespelssamhället.” Barnet, däremot, erkänner inte de gränser och
uppdelningar som tas för givna i samhället. Barnet ackumulerar erfarenheter
innan de har blivit bilder. Skådespelssamhällets bilder och uppstyckade tid
(tid för arbete, tid för konsumtion, tid för ansvar, tid för nöje; var och en
avgränsad, definierad, kontrollerad) innebär att vi bär med oss barndomen som
ett öppet sår.

Vetenskapen,
politiken och marknaden eftersträvar alla efter att så effektivt som möjligt
utrota den barndom som trotsar gränserna, som inte respekterar egendom och
“livspussel,” som överskrider gränser, kort sagt bejakar liv över
överlevnad. Istället för ålderns utsträckning: en multitud av händelser. “…inte bara se dem passera, utan
att verkligen leva dem och ständigt återskapa dem.”

Myter har makten att binda samman uppdelningar
och ge skenet av ett enhetligt liv. Det är fortfarande
uppdelat, med sömmarna mer eller mindre dolda, en lögn. Men ett sken av enhet
som kan delas i en gemenskap (som en klan, ett folk, en nation). Också rummet
bryts upp i takt med att mytens cykliska tid bryts upp och blir linjärt. På
historiens kontinuum bleknar den levda erfarenheten i takt med tidens
acceleration. Men små fickor av levd erfarenhet, av enhetliga rumtider, kan
avvika från historiens linje, rent av explodera bilden i upproriska
kedjereaktioner. De här utbrytningarna snor glimtar av evig tid; “Det här
är rumtidens privilegierade stund, av kreativitet, av njutning, av orgasm. Den
här alkemins arena är hårfin, men den erfars så intensivt att de utövar en
oöverträffad fascination över de flesta människor.” “Rumtid levt på
ett enhetligt sätt är den första focon för det
kommande gerillakriget, den kvalitativa gnista i natten som fortfarande
beslöjar vardagslivets revolution.”

Explosiva
utbrott av den levda erfarenhetens rumtid kallar vi SITUATIONER. Det är nuet realiserat (enhetligt, i
kontrast till marknadens hetsiga, pointillistiska nu), en Händelse, jetztzeit. Mot historismens
nedfrysning av Händelser gäller det nu att föra fram elden. “Det finns
bara ett giltigt sätt att glömma: att radera det förgångna genom att realisera
det.” “Uppgiften är kollektiv, passionerad, poetisk och lekfull
(evigheten är lekens värld, enligt Boehme).”

\

Den enhetliga triaden: självförverkligande, kommunikation, deltagande

Mot
maktens repressiva triad av begränsning, förförelse och förmedling, ställs det
medvetna skapandets enhetliga triad av självförverkligande, kommunikation och
deltagande. Det är “den mest genomgående fusionen av förnuft och passion.”
Och det dyker upp som projekt, eller snarare som äventyr. En resa och process, drivet av passion.

  • SJÄLVFÖRVERKLIGANDE: förbi
    överlevnadssjukan tränger självförverkligandet när det ger fritt spelrum för
    kreativiteten, poesin, när individen bejakar passionen till fullständig makt
    över sig och sin omgivning. Självförverkligande är förverkliganden av
    självets möjligheter. Det är
    utforskningen av dagdrömmar och fantasier. Det är allt som gör vardagen rikare.
    Det är bejakandet av passionerna, och njutningarnas triumf. Det är projekten
    som ger livet mening, som gör livet glädjefullt och till ett äventyr. Det är,
    återigen, inte en vilja till makt så som världen förfalskar den eftersom den i
    själva verket inte kan separeras från kommunikation och deltagande utan att
    “offras för status och rollspel, ett herravälde i en värld av
    begränsningar och illusioner.” “Prestige och förödmjukelse,
    auktoritet och underordning: den enda musik till vilken viljan till makt kan
    dansa.” Det finns fortfarande spår av en autentisk vilja att leva bland
    hjältarna, kändisarna, gangstrarna, men eftersom de inte drar det till sin
    logiska konsekvens (fullständig frihet) slutar de i skräning ytlighet.
  • RADIKAL SUBJEKTIVITET: ”Min
    subjektivitet göds av händelser.” Situationer fulla med unika strävanden
    efter självförverkligande är oundvikligen multipliciteter, men singulära i
    sina riktningar.
    “Varje individuell subjektivitet är rotad i viljan att förverkliga sig
    själv genom att förändra världen, viljan att leva varje sensation, varje
    erfarenhet, varje möjlighet till fullo. Det kan ses hos var och en, dess
    intensitet varierande beroende på graden av medvetenhet och beslutsamhet. Dess
    verkliga makt beror på vilken nivå av kollektiv enhetlighet som den kan uppnå
    utan att förlora sin mångfald. Medvetenhet om den här nödvändiga
    sammanhållningen kommer från vad man kan kalla en identitensreflex — en diametralt motsatt rörelse jämfört
    med den för identifiering. Genom identifiering förlorar vi vår unika karaktär i
    mångfalden av roller; genom identitetsreflexen förstärker vi våra individuella
    möjligheters rikedom i en de federerade subjektiviteternas
    sammanhållning.” Det handlar om att se sig själv i andra, att nå den
    kunskap som endast existerar utanför självet. Självförverkligandet är helt
    beroende av den delade strävan och den gemensamma kunskapen.
  • KOMMUNIKATION: sann
    kommunikation finner vi först, och kanske enbart, i kärlek. Och “Kärlek har alltid
    varit klandestint — ‘att vara ensamma tillsammans’.” Modellen måste därför vara nattlig passion,
    hemliga möten, poetiska uttryck; parets eller de sammansvurna vännernas
    konspiration. Samhällets dialoger, de offentliga debatterna,
    institutionernas formaliserade teckensystem; “rummet mellan människor och
    ting är fullpackat av alienerande förmedlingar.”
  • DET EROTISKA, ELLER
    NJUTNINGENS DIALEKTIK: ”Det erotiska är njutning som söker sin
    egen koherens. Passionernas rörelse mot inbördes förbindelse, ömsesidigt
    beroende och enhet.” “Njutningens konkreta realitet är grundad på
    friheten att gå samman med vemhelst som gör det möjligt att gå samman med sig
    själv.”
  • DELTAGANDE : Modellen
    för verkligt deltagande är leken.
    “Följaktligen är den totala leken och vardagslivets revolution idag ett
    och samma.”
    • (a) Det innebär en viss organisering och
      disciplin, men en enhetlig sådan som “tillåter att varje individs beslut
      är alla berördas beslut. Självklart ger små intima grupper, mikrosamhällen, de
      bästa förutsättningarna för sådana experiment.” Lek, verkligt deltagande,
      är därför oförenligt med uppoffring. I de fallen har leken övergått till att
      bli riter, sektens ritualer. Samma med rollerna; de permanenta, heliga rollerna
      är oförenligt med lekens tillfälliga spel med dem.
    • (b) Mellan leken och poesin finner vi taktik. “Väsentligen tekniskt
      till sin natur, förhindrar det spontaniteten från att bränna ut sig själv i
      allmän förvirring.” “Problemet är hur man organiserar utan att skapa en
      hierarki; med andra ord, hur det säkerställs att lekens ledare inte helt enkelt
      blir ‘Ledaren.’ Det enda skyddet mot att auktoritet och rigiditet tar över är
      en lekfull attityd. Kreativitet plus ett maskingevär är en ostoppbar
      kombination.” “Styrkan för revolutionära arméer ligger i deras
      kreativitet.” Så fort kreativitet och poesi lämnas efter, så fort roller
      tar över, kort sagt så fort uppror
      militariseras är det omöjligt att skilja dem från Maktens ordning.
      Dessutom står upprorsmakarna inför problemet att upplösa Makten i sin helhet,
      vilket endast kan göras med särskilda händelser. “Revolutionen kan varken
      vinnas genom att ackumulera småsegrar eller genom ett fullständigt
      frontalangrepp. Gerillakrig är totalt krig. Det här är vägen som Situationistiska
      internationalen har stakat ut: kalkylerade trakasserier på varje front —
      kulturellt, politiskt, ekonomiskt och socialt. Att koncentrera sig på
      vardagslivet kommer att garantera kampens enhet.”
    • (c) ”Som
      revolutionär handling är détournement den mest koherenta, den mest
      populära och den bäst lämpade praxisen för uppror.” Det är att leka
      med ting, sätta dem i en lekfull situation. “Det är en handling där leken
      fångar och återförenar människor och saker som hittills varit stelfrusna i en
      hierarki av fragment.” Det började i den konstnärliga sfären men har
      spridits till överallt där Skådespelssamhället tagit rum. Det kan utvecklas
      till ett nytt bruk av
      produkter.